Aftonbladet – 21 juli 1866, sida 2

skymt af klander mot någon af de varelser hon tog under sina vingars skugga. Hon ville sjelf förebrå sina skyddslingar deras fel och berömde sig af att ej skona dem, men olycklig den som eljest med minsta ord, ens i förbigående, talade illa om dem. Miss Phebe deremot ingaf ingen dylik förskräckelse, men orsaken hvarföre hon sednare än någon annan fick höra detta eqvaller, var att ehuru hon ej var rosen, blommade hon dock vid rosens sida?. Dessutom var hon så vänlig och god att sjelfva mrs Goodenough ogerna sade något som smärtade miss Phebe,och det var mrs Dawes, som, ännu främmande för åtskilliga förhållanden, i sin okunnighet antydde på sqvallret i staden. Miss Phebe gjorde henne då så många frågor, ehuru hon under tårar bedyrade att hon ej trodde något af hvad man svarade henne, tills hon slutligen fick temligen god reda på hvad som sades om Molly. Det var icke litet bjeltemodigt af henne att förtiga detta för syster Sally i fyra, fem dagar, tills den sednare en afton helt oförmodadt sade till henne; Phebe! Antingen har du något skäl för att sitta och sucka hela dagen, eller icke. Om du har ett skäl, så är det din pligt att säga mig det och har du det icke, mäste du vänja dig af med denna fula vana.? Åh, syster! Tror du verkligen att det är min pligt? Det skulle vara mig en stor tröst att få säga dig hvarföre jag är ledsen, men jag trodde mig ej böra göra det — du blir så bedröfvad deröfver! ?Prat! Jag är så väl beredd på olyckor genom att beständigt betänka deras möjliga inträffande, att jag tror mig kunna mottaga huru dåliga nyheter som helst med synbart lugn och verklig undergifvenhet. Dessutom förstod jag i går, då du sade att du skulle