Aftonbladet – 21 juli 1866, sida 2

hämd för den harm och förskräckelse hennes hotelse att omtala hans uppförande för lady Harriet och grefven, verkligen vållat honom, ty han visste att han, ifall hon gjort det, med detsamma fått säga farväl både till grefvens förtroende och sin goda syssla. Dessutom hade det mycket förtretat honom att Molly rent ut sagt honom att hon och Cyntia talat om honom, båda med starkt misshag för hans person och en af dem med synbar ringaktning. Dessutom hade han ingen lust att förneka de kringlöpande ryktena af farhåga för att derigenom möjligen skulle blifva kändt mer än han önskade af hans fåfänga bemödanden att tvinga Cyntia att vidhålla sitt löfte. Han var mycket ond på sig sjelf för det han ännu älskade Cyntia, älskade henne på sitt eget sätt, väl tförståendes. Han öfvertygade sig mer än en gång att mången qvinna af börd och rikedom och till och med skönhet skulle vara ganska glad att vinne honom. Och han frågade sig huru ban kunde vara en sådan fördömd narr att springa efter en flicka, nyckfull och trolös som vinden och utan en styfver? Men Cyntia var Cyntia och Venus sjelf skulle ej kunnat ersätta henne. Så lydde alltid det svar han gaf sig sjelf och som verkligen innehöll mera än man tror. I denna enda sak var mr Preston sannare än mången man, mycket hederligare och bättre än han, som då han besluter att gifta sig, med vårdslös medgörlighet vänder sig från det oupphinneliga till det som kan ernås, och som häller sitt hjerta och sina känslor temligen fria, tills han finner en qvinna som vill blifva hans hustru. Men ingen kunde någonsin blifva för mr Preston hvad Cyntia varit och var; och dock kunde han i vissa ögonblick haft hjerta att döda henne, så bittert hatade han henne ibland, Molly