Aftonbladet – 21 juli 1866, sida 2

henne. Hennes sjukdom hade högeligen intresserat doktor Gibson, så mycket mer som hans mening denna gång visat sig vara den riktigaste, ehuru i strid med ett par af Londons förnämsta läkares. Följden deraf var att han oupphörligt rådfrågades under hennes tillfrisknande, och som sjukligheten i allmänhet var stor, denna årstid, och han var mycket sysselsatt i Hollingford och dess närmaste grannskap, samt dertill måste skrifva ständiga bref, fordrande myc: ken eftertanka och noggrannhet, till sina kolleger i London, så fann han det svårt att spara de två, tre timmar, som fordrades tt fara till Hamley och tillbaka igen. Men han skref till Osborne och bad honom genast svara och fullständigt beskrifva symptomerna af sitt onda. Svaret kom snart, men innehöll ingenting som tydde på öfverhängande fara. Således blef detta besök uppskjutet till detta lägligare tillfälle, som ofta är för sent. Under tiden utbredde sig sqvallret om Molly Gibsons möten med mr Preston mer och mer och antog formen af bestämdt klander och förtal. Den stackars oskyldiga flickan blef således, utan att ana det, den lilla stadens bete-noire, som alla talade om, och talade illa om. Tjenstfolket hörde en del af hvad som sades i deras matmödrars förmak, upprepade det med: tillbörliga öfverdrifter, förorsakade af deras uppfattning af dylikt, hvilken naturligtvis icke var den finaste. Mr Preston sjelf märkte snart att man talade om honom och Molly, ehuru han knappast anade den utsträckning sqvallret fått. Han skrattade åt misstaget och brydde sig ej om att rätta det. ?Det är alldeles rätt åt henne?, tänkte han; hvarföre skall hon blanda sig uti andras affärer?? Det var också liksom en liten