Aftonbladet – 20 juli 1866, sida 3

1 senalerna, till kammarladdningsgevär efte -Lindners. I Österrikiska sydarmån är i en styrka a ; 1100,000 man på väg till Grätzi Steiermark -150,000 man ha qvarstannat i fästuingsfyi Jkanten. Armån har tagit vägen öfve I Triest och befordras sannolikt på Triest— I Wienbanan. Grätz ligger i en betäck Iställning vid Murfloden, 21 mil sydsyd vest om Wien och 27 mil från Triest. On Isydarmån der vill invänta nordarmåns an komst och då i förening med den ryck: norrut, synts ännu oafgjordt. Kejsar Fran Josef bar lofvat stanna i Wien tills fiendej hunnit till hufvudstadens omedelbara grann skap. Det förskansade lägret vid Florisdorf norr om Wien, står under Gablenz kom mando, men har endast till ändamäl att be täcka österrikarnes återtåg, icke att försvar hufvudstaden, hvilken liksom Prag, är för klarad för öppen stad. Om Wiens försvar skrifver militärtidnin gen Kamerad: Det är numera notorisk bekant att det efter nordarmens förlorade bataljer lyckades sammanbringa något öfve: 200,000 man. Deraf kom hufvudstyrkan. ungefär 160,000 man, till Olmitz, unde det resten detacherades dels till det befästa de lägret vid Wien, dels qvarlemnades som garnison i Königgrätz, Josefstadt och The resienstadt. Antager man att de fiendtliga kårerna deremot uppgå till 300,000 man, så har den af 8 kårer bestående preussiska operationsarmen 240 å 250,000 man och med de i öfra Schlesien befintliga trupper, hvilka nu också inryckt i Mähren, högst omkring 260,000 man. Af dessa måste framför Olmiitz qvarlemnas minst lika stor styrka som vår nordarm eller 160,000 man. Såsom Oobservationskärer vid de böhmiska fästningarne fordras minst 30,000 man, hvarförutom till besättning i Prag och andra böhmiska städer, der magasiner finnas, behöfs åtminstone 20,000 man. Häraf följer att för operationerna mot Wien icke återstå mer än omkring 50,000 man. Låtom oss nu försöka att se deras verksamhet i en riktig dager. Först och främst är klart att nämnda styrka icke förslår till ett anfall på lägret vid Florisdorf. Antegom vidare att den ville på något annet ställe öfvergå Donau för att anfalla hufvudstaden på högra stranden, så behöfs dertill nödigt antal broslagningsmateriel, hvilken icke torde sta en så ringa armå till buds, helst armån vid Olmitz icke heller kan undvara en brotrain. Vidare vet man, hvilka svårigheter Napoleon I fann 1809 att slå en brygga öfver Donau. Han var då i besittning af Wien, och alla medel stodo honom till buds, men likväl behöfde han dertill flera dagar. Men om nu alla dessa svårigheter kunde öfvervinnas, så skulle likväl en så ringa armå ingenting kunna uträtta mot Wien. För att kunna opera på högra Donaustranden, måste han vid Florisdorfs brohufvud qvarlemna minst lika stor styrka som dess egen besättning, för att hålla denna i tygeln, samt hindra den att göra utfall och förstöra den nyss slagna brygsan. Den andra delen af den iendtliga kåren, som öfverginge på högra sidan, kunde lika litet vara svagare än brohufvudets besättning, emedan eljest denna kunde gå den till mötes på högra stranden ch möjligen äfven slå den. Af allt detta ynes att den mot Wien bestämda ocknpaionskåren måste vara åtminstone dubbelt så tark som den i lägret vid Florisdorf kamverande besättningen, hvilket icke är fallet. Jessutem kunna vi inom några dagar vänta le segerrika trupperna från Italien, hvari;enom vi till och med bli betydligt öfverägsna, och följaktligen bli istånd icke blott tt försvara Wien utan ock att börja gå anallsvis till väga mot fienden.? General Gablentz inträffade den 11 denes, säger Times korrespondent, i Wien ch många anse att han borde blifvit Beedeks efterträdare. Man är skyldig den istvämnde att framhålla, att både officeare och manskap ännu liksom förut med assionerad hängifvenhet sluta sig till hoom, och att de änvu beständigt tro på hans i morgon!? — Ännu icke, mina barn!. änta till i morgon! voro de ord, hvarren han tilltalade sina jublande trupper, å de framryckte såsom de trodde till en ysande seger eftermiddagen den 3 Juli. )ch de vänta fortfarande och lita på hoom, och de vilja dö om det behöfs, ehuru et är det sämsta bruk man kan göra af en oldat att offra honom utan gagn. Det råer en oemotståndlig sympati emellan solaterna och Benedek, och många vilja hellre ita besegra sig under hans ledning, som de Iska, än segra under en annans, som de ata. Derför säga de att det endast är tändålsgeväret som är orsaken till alla olyckor. Om striden vid Kissingen meddelar en aiersk tidning följande utdrag af en beittelse, daterad Schweinfurt den 11 Juli, ån en af embetsmännen i statsministåren, om var anställd vid högqvarteret: Sedan an vid högqvarteret i Neustadt fätt underittelse att preussarne ryckte fram mot räickenau mot Hammelberg och Kissingen, af prins Karl sina fyra infanteridivisioner en Oncentrerad ställning och gick till Minneradt. Preussarne angrepo samma morgon, en 10, den till Kissingen framskjutna disionen Zoller med betydlig styrka, och uru den förstärktes med divisionen Feder, unde Kissingen icke behållas, utan våra upper blefvo efter flera timmars strid ängda tillbaka till Nädlingen. Der dödaes generallöjtnant v. Zoller af en granat, ndast några steg från prinsen sjelt, som etänkligt utsatte sig för fiendens eld. På m. anlände divisionen Stephan till stridsatsen och dref fienden tillbaka, men blef nom preusssarnes förnyade anfall tvungen t gå tillbaka till Nädlingen. Striden slude kl. 8. Trupperna slogos tappert, anlet döda och särade är stort å ömse sidor. mo mm R mA vwe RAS RI co vidockaå dantatgan I ttatllan