Aftonbladet – 14 juli 1866, sida 3

ken, skulle han gerna gjort Molly den hårmen att neka mottaga brefvet och sålunda gifvit henne till pris åt åtlöjet. Ännu en lång eftermiddag och en lång dag hade Molly att genomgå i sin styfmoders sällskap, men denna gång afbröts den enformighet genom den i vanlig tid serverade middagen, som också upptog vanlig tid, ty mrs Gibson fordrade att allting skulle ordnas för två lika storartadtsom för tjugo. Således ehuru Molly väl visste, och mrs Gibson väl visste och Maria väl visste att ingen af de båda fruntimren någonsin smakade dessert, framsattes: dock sådan, alldeles som när Cyntia var hemma, som hade en öfverdrifven smak, för russin och mandel, eller mr Gibson sjelf, som aldrig kunde försaka dadlar, då de. funnos, ehuru han alltid protesterade emot ett sådant öfverflöd, som att personer i deras ställning skulle hvarje dag sluta sin middag med en ordentlig dessert. Och mrs Gibson ursäktade sig, så att säga, för Molly med samma ord som hon ofta brukade till doktorn: Det är icke egentligen något öfverflöd, ty vi behöfva ju ej äta deraf, men det ser entilt ut, och så får Maria derigenom lära vad som dagligen fordras i hvarje familj af stånd. Molly kunde ej låta bli att tänka på Osborne och hans oförmodade, blott till hälften gifna förtroende. Hon undrade när Roger skulle komma hem och längtade af hela sin själ derefter, tills hon hastigt påminte sig att hon borde väl ej längta så mycket efter honom — det var Cyntia, som ekulle göra det — men han var ändå en sådan god och pålitlig vän, att hans närvaro skulle vara som ett stöd och en staf i de ledsamma tider hon ej kunde låta bli