Aftonbladet – 14 juli 1866, sida 3

varit — stammade miss Phebe, men hemtade sig snart — så att hon kunde uttrycka sig mera sammanhängande och fortfor: ?Vi fingo alldeles nyss höra att mrs Gibson tagit en hyrvagn från the George, ty syster skickade just vår Betty dit för att betala ett par kaniner, som Tom Ostler fångat i snara. — Jag hoppas vi ej blifva stämda för att hafva köpt olofligt sångadt vildbråd — snaror äro ju tillåtna fångstredskap, mr Osborne Hamley? — men så var Tom Ostler icke hemma och så fick hon höra att han kört en vagn till Towers, som din mamma beställt, ty Cose, som eljest kör, har vrickat sin fot. Vi hade just slutat vår middag, men då Betty sade att Tom ej skulle komma hem förrän i afton, sade jag: Kors, då sitter ju den stackars, söta Molly ensam hela dagen och hennes mor, som var vår bästa vän — under sin lifstid, menar jag. Men det gläder mig verkligen mycket att jag misstagit mig. ?Jag kom bara för att få tala med mr Gibson?, sade Osborne, ?men han lär vara i London. Jag måste gå nu? Åh, bevare mig! Jag är verkligen ledsen?, läspade miss Phebe; jag störde er vi:st, men det var i bästa afsigt. Jag har nu alltid haft olyckan med mig, från det jag var barn!? Men Osborne var borta, långt innan hon slutat sina ursäkter. Innan han gick, vände han sig om i dörren och såg på Molly med en underlig, hjertlig och dock sorgsen blick, som hon med förvåning såg då, och som hon sedan lifligt mindes. Så bra och så passande — och jag skulle komma och skämma bort hela saken! Söta Molly, du är verkligen bra snäll, isynnerhet när man betänker...? Betänker, hvad, min snälla miss Phebe?