Aftonbladet – 14 juli 1866, sida 2

skall bedja honom fara till Hamley så fort han kommer hem.4 Men han får ej oroa min far, kom ihåg det, Molly, sade Osborne och satte sig upp, stödjande armarne på länstolens sidukarmar, och lifligare än han förut talat. Jag önskar till Gud att Roger vore hemma!4 tillade han och sjönk tillbaka i sin förra, halfliggande ställning. Jag kan ej hjelpa att jag förstår er mening, sade Molly. Ni tror att niär mycket sjuk; men beror det icke för tillfället till stor del derpå att ni är trött just nu? Nåväl, ja; jag tror ibland att jag är mycket sjuk; men återigen tror jag en annan gång att det blott är det sysslolösa lif jag för, som gör att jag inbillar mig så mycket och öfverdrifver allting. ter uppstod en kort tystnad. Derpå, som om han hastigt fattat ett beslut, fortfor han: BSer ni — det finnes andra som bero af mig, af mitt lif. Ni har icke glömt hvad ni hörde Roger säga en gång i biblioteket der hemma? Nej, det har ni icke. Jag har mången gång i edra blickar läst tanken derpå. Jag kände er icke då. Nu tror jag att jag gör det. Tala icke så fort4, sade Molly; Xhvila er — ingen skall afbryta er. Jag skall fortfara med mitt broderi, och när ni vill säga något mer, är jag färdig att höra på, tilllade hon, helt förskräckt öfver hans tilltagande blekhet. Tack, sade han och försökte lyda hennes råd. Efter en liten stund började han åter, helt lugnt, som om han talat om alldeles likgiltiga saker: Min hustru heter Aime — Aimee Hamley, naturligtvis. Hon bor i Bishopsfield, en landsby nära Winchester. Skrif upp