Aftonbladet – 14 juli 1866, sida 2

aldrig mindre ensam än då jag är allena, som en af våra skalder med så mycken sanning uttrycker sig. Molly njöt lika mycket af sin ensamhet, som någonsin hennes styfmor af sitt tillfälliga herravälde på Towers. Hon vågade till och med låta bära in sin frukost på en bricka, i sjelfva förmaket, men det var knappast gjordt förr än mr Osborne Hamley anmäldes och steg in. Oaktadt den goda mrs Goodenoughs rapport om hans förträffliga helsa, såg han mycket blek och sjuk ut. Detta besök gäller icke er, MollyX, sade han sedan han helsat; jag hoppades träffa er far, och trodde att frukosttiden var den då han säkrast var att finna hemma. Jag hoppas det ej var för att rådfråga honom om er helsa?4 sade Molly, oviss om huruvida det ver rätt att göra någon häntydning till detta ämne, men drifven dertill af sin verkliga oro. Jo, det var derför. Jag förmodar ni tillåter att jag tar ett glas vin och en skorpa? Nej, ring ej efter mer. Jag kunde ej äta något mer om det också vore här. Jag vill blott ha en enda mun full: detta är alldeles nog. Mycken tack. När kommer er far tillbaka?! Jag vet ej bestämdt, men han blir ej borta längre än ett par dagar. Han har farit till London för att deltaga i en konsultation der. Lady Cumnor är mycket illa sjuk. Nåväl, jag får då vänta. Kanske jag också är bättre tilldess. Min sjukdom är visst till största delen inbillning, men jag skulle gerna vilja höra er far säga mig att så är. Han skrattar kanske åt mig, men det får icke hjelpa. Han är alltid litet sträng mot inbillningssjuka patienter, icke sannt, Molly ?