Aftonbladet – 13 juli 1866, sida 2

Hvad som i början för det mesta var blott en tillfällig vistelse, föranledd af dåliga eller mindre goda skördar i Finland samt af den relativt lätta utkomstkällan genom iske i Varanger, antager emellertid mer och mer karakteren af verklig inflyttning och bosättning, sannolikt i följd af de hemkomnes berättelser samt de flere och flere relationer, som qvarstannande slägtingar och vänner erbjuda, hvilka genom raskhet, idoghet, tarfligt och sparsamt lefnadssätt någorlunda snart arbeta sig upp till ett slags välstånd eller åtminstone finna en anspråklös utkomst genom lättare arbete. Här, under lätt och nästan omedelbar beröring med hemlandet, hvarmed de underhålla en liflig förbindelse, särdeles genom den del af hvarje års invandring som efter fiskets slut återvänder hem, har antalet af inflyttade redan till den grad växt, att de enligt offi. ciella uppgifter måste antagas utgöra den öfvervägande delen af befolkningen i staden Vadsö (i Vadsö stad och landförsamling funnos år 1862: 106 finska, 164 norska och 15 lappska barn i skolåldern, medan i staden at 132 skolpligtiga barn 32 voro norska och I1 finska); och detta skall mer och mer bli händelsen, alldenstund den finska befolkningen tillväxer ej blott genom nativitetsöfverskottet, utan lika mycket eller mera genom förstärkningen af inflyttande landsmän. Hvad nu än må sägas om det berättigade i detta finnarnes storartade deltagandei Varangerfisket — hvaröfver klagomål ej saknas, i det att man också här hör yttranden om fiskvattnets otillräcklighet och om inbyggarnes utträngande genom främlingar — så skulle det otvifvelaktigt leda till ännu mindre lyckliga resultater och gifva anledning till vida svårare och från en högre synpunkt mera betänkliga och jemväl berättigade klagomål, om man ville försöka att bestrida finnarne deras deltagande i fisket. För öfrigt må ej nekas, att inflyttningen medför sina fördelar. Deinvandrande finnarne, som för det mesta äro arbetsdugligt folk i sin bästa älder, om de ock ej kunna anses för bästa delen af hemlandets befolkning, utgöra ej allenast en i sig sjelf önsklig och behöflig tillökning i arbetskraft för tillgodogörande af de eljest mindre väl använda näringskällorna; de utgöra likaledes en pådrifvande kraft, ett på visst sätt lifvande element för den öfriga befolkningen, som utan denna täflan sannolikt skulle sjunka ännu djupare i socialt hänseende — både i villighet och duglighet till arbete och att begagna dess utbyte. Från en annan sida sedt, bidrager emellertid detta förhållande mellan två af de tre här sammanstötande folkstammarne — af hvilka dock den lappska utgör och bör kunna användas såsom en försonande öfvergång mellan de två andra — till att göra ställningen ännu svå rare. Det är nemligen så fjerran ifrån, att den norska befolkningen här uppträder med öfverlägsenhet och, i känslan deraf eller blott af fördom, med ringaktning mot främlingarne, att förhållandet snarare är motsatt. Under sådana omständigheter äro de norska myndigheterna och regeringen så mycket starkare uppfordrade att ej öfverlemna dessa förhållanden åt sin egen utde mMm de di — 2 OQO EM 7Nn a a mem Fe nrr veckling, såvida vi skola hoppas ait förl framtiden åt vår nationalitet bevara det område, hvaröfver den hittills utbredt sig. Lyckligtvis ligger dock äfven i förhållandena mycket, som underlättar denna upp: gift. Utom den styrka, vi såsom folk ega i ett utveckladt och fritt samfundsskick med dertill hörande organer samt i den högre odlingens alster och hjelpmedel, en styrka som de ifrågavarande främlingarne sakna, har vår nationalitet ett stort och ovilkorligt företräde i den kamp, som här måste utkämpas, derigenom att den summa af bildning, som finnes i dessa nejder, tillhör oss jemte de platser inom samfundet, som erbjuda bästa tillfället att vidare utbreda odlingen. Det gäller således att humant och förståndigt begagna dessa medel, om vi skola kunna hoppas att i vårt samhälle och med vårt folk införlifva dessa utvandrare — som i motsatt fall måste dubbelt starkt känna sig dragne till det närbelägna och sål godt som omedelbart tillgränsande frände och hemlandet — och på samma gång understödja våra egna landsmän i deras aflägsna och isolerade förpostställning. Så mycket torde med bestämdhet kunn påstås, att man aldrig lagt inflyttningen några hinder i vägen och att invandrarne aldrig varit utsatta för nägra ingrepp; men mera tvifvelaktigt är, om man gjort, hvad göras kunde och borde, för att tästa dem vid oss, och om man haft för ögat eller tänkt på att med den no ska befolkningen, som ju på samma sätt som den främmande kan kallas nybyggande, införlifva de kraftelementer som finnas hos den senare.? Så långt skola vi denna gång följa komi-. tns intressanta framställning. Man finner lätt, att komitn med sakkunskap och besinning vägt fördelar och olägenheter mot hvarandra, visst icke öfverskattat farorna, l. men ej heller dolt dem. Hvad komittn har att förmäla dels om åtgärder, som redan satts i verket, dels om mått och steg, som komitån anser böra tagas, för att med den inhemska befolkningen sammansmälta den inflyttande, skola vi meddela, jemte storthingets diskussion i ämnet, i en följande uppsats. — Stockholms magistrat. K. M:t har den 10 dennes, uppå derom gjord ansökning, beviljat rådmannen i Stockholm P. J. Beurling afsketi från nämnde rådmansbeställning. — Upplagsrätt. K. M:t har bifallit en utaf stadsfullmäktige i Ystad gjord ansökning om gpeviljande af transit-upplagsrätt för nämnde stad. K M:t har likaledes hifallit en af stade