Aftonbladet – 13 juli 1866, sida 2

FÖRR ELERR Vä. Ae JM STOCKHOLM den 13 Juli. Sista stortingets förhandlingar om Finmarken. I. Vi klaga ofta öfver utlandets okunnighet om och bristande intresse för våra angelä senheter. Och det kan ej förnekas, att i allmänhet den förra är lika grof som det sednare svagt, så snart det gäller detaljer. Men å andra sidan vore det i hög grad önskvärdt, att allmänheten här i Norden alltid lika väl, som den iranska och engelska, förstode just våra allra vigtigaste lifsfrågor; att man i Stockholm och Kristiania vore lika framsynt som i London och Paris. Der inser man alla de svårigheter och faror, som hota vår politiska ställning, hvilken ett 50 årigt fredstillstånd vant våra optimister att betrakta såsom trygg, om ej rentaf oantastlig. Der har man blick för det som föregår i våra nordligaste provinser, medan man här vresigt tillsluter öron och ögon, när någon talar varnande ord och pekar på de uppstigande molnen. Liksom på Krimkrigets tid en epogelsk tidning förvånade Europa med de märkligaste upplysningar om Rysslands lystnad efter en del af Norges kust och om dess diplomatiska förbere delser i denna riktning, så har nu ett franskt blad i den artikel om Pantschudismen, som vi häromdagen återgåfvo, erinrat om den växande finska invandring till Finmarken, som en gång kan gifva czaren i Petersburg välkommen anledning att skynda till en undertryckt nationalitets hjelp, med samma rätt och på samma sätt som preussarne ilade att ?befria? Slesvig. Då vi för 2:ne årsedan sökte fästa uppmärksamheten på del: oroväckande förhållanden, som i en snar framtid kunna i vår halfös nordbgaste dell, skapa åt oss ett ?svenskt norskt Slesvig? — med en befolkning, dels skandinavisk, dels finsk, den seduare således hörande till en stam, hvilkens hufvudmassa lyder under vår mäktigaste grapnes spira — ville man ogerna lyssna till en jemförelse, som just då af vissa anledningar kändes mycket obehaglig. Måhända skola våra läsare nu vara villigare att egna en tanke åt förhållanden, som j utlandet betraktas såsom ytterst vigtiga, och som omsider i Norge närma sig till rangen af ett hufvudföremål för de politiskt bildades intresse och statsmännens omsorger. Sedan prof. Daas föredrag i det Skandinaviske Selskab förliden höst — Om Natiovalitetsforholdene i Finmarken? (tryckt i första häftet af ?Norden?) — gifvit en välbehöflig och allvarsam väckelse, har det sistförsamlade stortinget behandlat Finmarks-frågan i ett omfång och på ett sätt, som röjer att en reaktion mot det hittills rådande, obekymrade laissez aller-l: systemet åtminstone .är på väg att göra sig gällande. Stortingets protokollkomit harl. om förhållandena mellan den norska och ryska gränsbefolkningen, om den växande invandringen af finnar från storfurstendömet Finland, samt om förhållandet mellan de kringflyttande norske och svenske fjell-l. lapparne och dea fastboende befolkningen l. afgifvit sakrika betänkanden, ur hvilka vi här skola meddela nägra underrättelser. Hvad första punkten — tvisterna mellan Norges och Rysslands gränsbefolkving — angår, upplyser protokollkomitens betänkande, att alltsedan 1862, då man vid Ja. kobselfven (gränsfloden mot Ryssland i nordost) stationerade en uppsigtsman —Il. hvarmed man sedan fortfarit fyra månader hvarje sommar — förhållandena gestaltat sig fredligare, hvilket tillskrifves dels den ifrcgavarande tjenstemannens goda konduit, dels ock den omständigheten, att ryssarne 0 HH RH BR OO RA AL er mv märkt, att styrelsens uppmärksamhet är riktad på dessa förhållanden4. I berättelsen för 1864 heter det, att ryssarne visat sig mera fogliga, än föregående sommar, Sisyn nerhet sedan det norska postångfartyget, som går på Finmarken, börjat utsträcka sina turer ända till Jakobself. Då man tillika erfar, att de ryska gränsauktoriteterna upprättat en gränspolis till förebyggande af konflikter mellan ryska och norska fiskare, så synes oss allt detta, det ena med det andra, utvisa att vederbörande i öster börjat känna sig besvärade af det ljus, som omsider fallit öfver förhållandena i dessa aflägsna bygder, der man förut opererade i mörkret. Emellertid torde ej vara skäl att alltför mycket lita på den skenbara fredligheten och fogligheten, hvilken snarast lärer :. få uttydas såsom ett reculer pour mieux sauter, I ett försök att åter insöfva de norska myndigheternas omsider vaknade uppmärksamhet. Temligen gängse är bland ryssarne den uppfattningen, att 4de ha större rätt än nortmännen (till fisket) i Jacobselfven, och att landsträckan ända till Bugönäs (ungefär midt på Varangerfjordens södra strand!) tillhör Ryssland, Om den andra, ännu vigtigare punkten — den på sednare åren mer och mer tilltagande: finska invandringen — yttrar komitån bland I annat följande: Medan finnarne förr hufvudsakligen nedsatte sig i Alten (der de dels funno sysselsättning säsom arbetare vid Kaafjordens kopparverk, dels förvärfvade sitt uppehälle såsom jordbrukare, men i båda fallen mindre trädde i förgrunden, emedan den öfriga be-. folkningen var talrikare, inom hvilken de på sin höjd bildade spridda språk-öar) samt i Kistrand (långt ned på vestra kusten af Porsangerfjord), der de utgjorde en egen koloni, går inflyttningsströmmen nu väsentligen ill Varangerfjordens kuster, förnämligast Vadsö och norra sidan af fjorden, emellanåt äfven till Sydvaranger). ) Läsaren behagade med kartan i hand följa denna framställning. Man finner då, att den äldre inflyttningen, som hamnade i Altendalen ogh vid Porsangerfjorden, genom stora mellanliggande landsträckor skildes ifrån det land, hvarifrån invandringen eger rum, medan åter den finska inflyttningen under de seånare åren koloniserar landet närmast intill ryska nd Am ff Ht tå rr br