Krigsskådeplatsen i Italien. Rörande striderna den 3 dennes, då Garibaldianerna hade sin första större sammandrabbning med österrikarne, har man nu närmare detaljer. Hvad Garibaldi sjelf angår, lär hen högst ogerna ha antagit Lamarmoras krigsplan och afstått från sin älskliogsplan, att landstiga på dalmatiska kusten. Han har sjelf flera gånger yttrat till sina förtrogna vänner, att Tyrolen vore en föga lämplig krigsskädeplats för en armå at frivilliga, som ännu nästan helt och hållet sakner artilleri. Att genom Dalmstien sätta sig i direkt förbindelse med Ungern, var och förblet den plan, till hvilken han alltid med förkärlek återkom. Hvad äter vidkommer den ifrågavarande striden, så var det egentligen ministerpresidenten Ricasoli som uppmanade honom att genom en mindre vapenbragd söka höja italienarnes sjelfkänsla, som i viss mån var sårad genom preussarnes ständiga segrar. På grund deraf beslöt Garibaldi att anfalla fienden hvar han träffade honom. Redan tidigt på morgonen den 3:dje framryckte de i Salo, Degagna, Preseglie och ända till Vestone kanionnerande bataljonerna, tillsammans omkring 2000 man, å ena sidan mot Rocca dAnio och å den andra mot Bogolino, i hvars närhet de fattade posto på Monte Suello. Gent emot dem hade österrikarne intagit en synnerligt fördelaktig ställning på khpphöjderna, hvarigenom det lyckades dem att oupphörligt tillbakaslå de ursinnigt framstormande frivilliga. Striden började klockan 1e1 på e. m. och slutade först kl. 6, utan att egentligen kunna kallas afgörande. De frivilliga bersaglieri klättrade likt kattor uppför höjderna, och en väl riktad och underhållen eld dref dem ständigt tillbaka. Olyckligtvis förderfvade en häfig regnskur en stor del af italienarnes ammuonition, så att man en lång tid måste kämpa man mot man. Härunder blef Garibaldi, som stred med sabeln i hand i de främsta lederna, af en kula lindrigt sårad i låret. Af officerarove bleivo 15 dels sårade, dels dödade. Italienarne hade redan börjat att i största ordning droga sig sig tillbaka, då plötsligt