Aftonbladet – 11 juli 1866, sida 3

Tyska krigsskädeplatsen. Från preussiska kronprinsens högqvartei skrifves den 5 dennes: BSobotka (namnet skrifves mycket olika, såsom ofta är fallet med slaviska ortnamn på tyska kartor) är en liten obetydlig ort, ungefär 112 mil från fästningarne Josefstadt och Königsgrätz. Här inväntade Benedek den 3 Juli med sex armåkårer i en stark position på en skogbevuxen höjd, der man uthuggit breda öppningar för kanonerna, ett anfall af prins Fredrik Carl med sin och general Herwarths armå. Flera timmar kämpade preussarne med stor förlust förgäfves, och det ville icke lyckas dem att storma de branta, med svårt artilleri besatta höjderna. Kronprinsen, som lockades af kanondundret, kom snart anryckande i ilmarsch med hela sin armå och gaf striden en annan vändning. Han angrep med förkrossande makt fiendens högra flank. Prins Fredrik Carl, hos hvilken konungen befann sig, lät åter blåsa till stormning, och omkring klockan 5 på aftonen kröntes våra bemödanden med fullständig framgång. Benedek måste med hela sin armå skyndsamt anträda återtåget, som hos flera afdelningar, hvilka isynnerhet lidit af de förhärjande tändnålsgevären, urartade till vild flykt, så att soldaterna bortkastade tornistrar och gevär. Våra trupper förfölja fienden med yttersta ansträngning och hemföra ännu ofantliga krigsbyten af alla slag. Såvidt jag erfarit ha vi eröfrat 116, till större delen refflade, kanoner och mer än 17,000 fångar. Våra trupper stormade de starka österrikiska positionerna med största möjliga dödsförakt. Österrikiska armån är, såsom till och med fångne officerare försäkra, modstulen, och soldaterna vilja icke mera gå emot den allt förhärjande elden från tändnålsgevären. Benedeks armå drar sig skyndsamt till Pardubitz. Att Preussen för sina oerhörda offer af menniskor och penningar samt ansträngande af alla siva krafter också måste få passande ersättning, anses för alldeles sjelfklart. Hela Slesvig-Holstein, Hannover, Kurhessen, Sachsen och den tyska delen af Böhmen till Elbe, så att denna flod blir gränsen mellan Österrike och Preussen, mäste bli preussiskt, så att vi bli en verklig europeisk stormakt, ty på andra vilkor kunna vi under inga omständigheter sluta fred?, heter det allmänt inom preussiska armån. Till Schles. Ztg skrifves från Horzitz på aftonen af bataljdagen: Jag skrifver midt under stridens förvirring och i största hast, emedan posten straxt skall expedieras. I morgse klockan 7 bröto vi upp från slottet Kamienicz och hörde redan på vägen ihållande kanondunder. Vid vår ankomst inemot kl. 11 — vi kommo långsamt framåt, emedan vägen var spärrad på flera ställen — funno vi redan några Johanniterriddare sysselsatta att etablera lasaretter. Striden hade ännu icke tagit någon afgörande vändning. Genom illamående var jag förhindrad att följa med längre och uppsteg derföre med några officerare i stadens kyrktorn, hvarifrån vi hade en någorlunda god utsigt öfver drabbningen. Klockan 3 kum det första manskapet (27:de regementet) tillbaka med en ;rupp fängar och medförde underrättelser, som jag här lemna i utdrag. Sjunde divisionen (Fransecky) hade klockan 5 på morsonen drabbat tillsammans med österrikarne, som till öfverlägset antal stodo emot honom, och uten att invänta förstärkning genast anallit. Striden var derföre ojemn och kräfde sfvermenskliga ansträngningar af våra truper, som dock höllo stånd, ehuru fiendens ;ld decimerade deras leder. Från position ill position gick striden i vågor, än med ramgång, än med otur, tills ändtligen anIra armen (kronprinsen) kom med förstärkling. Han upptog striden och lemnade :de divisionen möjlighet att draga sig tillaka. (Här mäste vara fråga om någon nskild del af slaget, emedan vid samma id flera andra delar af första armen voro elden.) Officerare och soldater finna icke rd att skildra stridens fasor. Klockan 6