Aftonbladet – 11 juli 1866, sida 3

li rå själ, som var nära att utandas sin sista suck. Madame Roland har redan förut till en del skildrat sig sjelf i de bref man har från henne till mamsellerna Cannet i Amiens, till Bose och Bancol des Issarts; dessa sista upplysningar teckna henne nu fullständigt och visa henne sådan hon verkligen var; deruti ligger just förtjensten i alla dessa framställningar, af hvilka den sednare tiden kan uppyisa så många, och som frammana en del af revolutionens ryktbaraste personligheter, den ena efter den andra, samt med lefvande färger måla det sanna och menskliga i denna på en gång storartade och hemska tidpunkt. De låta alla enskilda drag framträda skarpare och rätta dem, i det de frigöra dem från de filosofiska betraktelsernas dimmiga förvirring samt alla på sjelfviska grunder byggda anklagelser eller försvar. De visa oss i Mirabeau, utom folktribunen, den sista ättlingen af en våldsam slägt, en underbar blandning af förderf och sublima impulser, af sjudande lidelser och praktiskt förstånd, af öfverdrift och snille; i Girondens manliga skara visa de oss män med ädla instinkter, liflig fantasi och lysande vältalighet — den ädla kärnan af ett nytt samhälle; i madame Roland låta de oss, jemte den stoiska romarinnan, se qvinnan, som hyser en helig smärta midt i stridens vilda tummel och med fosterlandskärlekens låga blandar den inre elden af en dold kärlek; och slutligen låta de oss uti sjelfva revolutionen icke se ett verk af titaner, utan af menniskor, hvilka plötsligt blifvit framdrifna på en skådeplats, der på en gång alla dygder och alla laster, alla former af hjeltemod och moralisk förblindelse komma till utveckling. Läsaren erinrar sig utan tvifvel den anekdot, den i all sin enkelhet gripande dikt, som går och gäller under namn af Cazottes spådom. Det var år 1788 som det hos en förnäm herre, hvilken äfven var medlem af akademien, hade samlat sig till en glad middag ett sällskap af hoffolk, embetsmän, damer af den högsta societeten, författare och filosofer. Ett gladt och snillrikt skämt lifvade festen. Chamfort läste upp temligen fria och lättsinniga berättelser, utan att damerna höllo solfjädern för ansigtet, och man talade vidt och bredt om förnuftets välde och den förestående revolutionen. En enda gäst, Cazotte, satt stum, med en halft gäckande, halft dyster min. Hansinspirerade blick såg alla dessa hufvuden hemfallna åt en våldsam död. Man frågar honom, och han talar midt under ett lentroget skratt. — ?Ni, herr de Condoreet, skall utandas ert lif på fängelsegolfvet, sedan ni tagit gift för att undandraga bödeln ert lif. — Ni, hr de Chamfort, skall öppna ådrorna å er sjelf. — Alla passera de revy, ailly, Malesherbes, Baucher, Vicy-dAzis. — Men damerna!? säger hertiginnan af Grammont. ?Vi åro bra lyckliga, vihaingenting att skaffa med revolutioner. Visserligen blanda vi oss alltid något litet uti dem, men det är nu en gång för alla gifvet att vi gå oantastade.? — ?Ja, men inte denna gång?, svarar Cezotte. ?Ni komma att bli behandlade precis som vi karlar.? I det han derpå blef allt mera lifvad, utpekade siaren de allra högsta hufvuden såsom bödelns offer. Nu reste sig alla gästerna och funno skämtet temligen ohyggligt. — Det är i miniatyr och under diktens slöja en bild af hvad som försiggick i Frankrike i detta glömskans, dunklets och väntans ögonblick, omedelbart före den allmänna katastrofen. Alla dessa män, som skulle blifva revolutionens hjeltar och offer, hvad voro de, hvad togo de sig till, endast ett par år förut? De kände icke sig sjelfva och ännu mindre framtiden. Midt i Paris hvimmel skötte en, tyst och obemärkt, en skrifvares eller advokats yrke; en annan var en fattig adelsman eller tarflig borgare i sin provins, i Languedoc eller Dauphin; denne var abb; denne, och det en af de yngsta och förfärligaste, gjorde pojkstreck och skref lättsinniga verser i en liten stad i Picardie. Okända och splittrade lefde de ett lif, som var en blandning af gamla vanor och hemlig gäsning — det adertonde århundradets lif, hvilket madame Roland så väl beskrifver på flera ställen i sina memoirer, och hvaraf hon sjelf, genom sin qvinliga natur, sin sedliga uppfostran och hela sitt öde var ett af de mest egendomliga uttrycken. Madame Roland var trettiofem år gammal, då stormklockan första gången ljöd år 1789. Hon, hvilken händelserna skulle göra till en revolutionsministers hustru, till en inspirerande gudomlighet för det mest framstående politiska partiet, till girondens hjeltinna, var född den 18 Mars 1754 vid Quai de IHorloge, och hade till fader en intelligent, lättsinnig, skräflande och otvifvelaktigt temligen oordentlig person, gravören Gatien Phlipon, medan hennes mor var en enkel, mild och temltigen obetydlig varelse. ett så blygsamt hem var det som JeanneMarie Phlipon, den lilla Manon, som man kallade Kenne, hade växt upp — något försummad af fadern, behandlad med svag efterlåtenhet af modren, och i hög grad öfverlemnad åt sitt eget lifliga och vetgirigå jag. (Forts. följer.) netnen——