Aftonbladet – 9 juli 1866, sida 2

STOCKHOLM den 9 Juli De erfarenheter man under de sednaste eckorna gjort i afseende på det preussiska ändnålsgevärets ofantliga öfverlägsenhet öfer dem som eljest äro i bruk inom de uropeiska armåerna har framkallat ei mätlig sensation öfver hela Europa. Times uttalar sig härom i en särskildt ledande wrtikel : I dessa blodiga strider ha österrikarne kämpat tappert och ihärdigt, men det oakadt ha de blifvit slagna, och detta kommer ig, efter alla tle underrättelser viinhemtat, uf preussiska infanteriets snabbare eld. Allt från början är det påtagligen tändnåls;eväret som gifvit utslaget, och tändnåls;eväret är helt simpelt ett kammarladdnings;evär, af icke så synnerligt utmärkt beskaienhet; men ofullkomligt som det är, har let dock visat sig godt nog för att skaffa oreussarne seger i nästan hvarje drabbning. Det var detta som hufvudsakligen satte oreussarne i stånd att forcera passägen Öfer Iserbron vid Podoll, mellan Turnau och Mänchengrätz. Österrikarne hade besatt vyn, genom hvilken vägen går fram mot oron, och beherrskade alla passager från önster och uppkastade barrikader. Men de oreussiska skyttarne sköto tre gånger innan jsterr:karne, som endast hade mynningsaddningsgevär, voro i stånd att svara. Detta mer än uppvägde hvarje underlägsennet i antal och position, och österrikarne olefvo, efter hvad det synes, helt och hålet öfverväldigade. De österrikiska soldaterna, yttrar vår korrespondent från den första preussiska atmöns högqvarter, hvilka stodo sammanträngda och belastade med slumpiga laddstockar, voro ur stånd attladdai lugn och kunde icke med en jemngod eld besvara preussaknes, inedan dessa till följd af. sitt bättre vapen, sände sina hastiga salvor in i en nästan försvarslös massa. Äfven här visade ländnälsgeväret sin öfverlågseähet öfver österrikarnes gammalmodiga vapen; af de sednare föllo sex mot en preussare.4 Slutligen måste österrikarne retirera, lemnande största I delen af sina döda och särade på marken, och det befanns altiske endost ahtolet af döda österrikare var Vida större, utan äfven att i hospitalarne proportionen af sårade österrikare i förhållande till sårade preussare var som fem mot en. Detta tir i hög grad slående resultater, och likväl firo de icke mera än hvad hvar och en, som icke är fångad af militära fördömär, skulle kunnat förutse. Det kan ännu möjligen finnas något tvifvel hos män af gamla skolan, huruvida ett kammarladdningsgevär skjuter lika bra som ett mynningsladdningsgevär, men verkliga förhållandet är, att i handen på en skicklig skytt är det fulltjemlikt metlsin klumpiga inedtäflare i detta afseende, medan ingen någonsin vågat betvifla att det åstadkommer vida större manspillan. Nu förhåller det sig så, att en batalj i hög grad liknar en hetsjagt, med den skilnad, att lugn och sjelfbeherrskning äro vida sällsyntare och af vida större vigt. Om jägare ofta bli förvirrade af svårigheten att ladda fort nog medan foglar flyga upp åt alla sidor, huru kan man väl då vänta, att unga soldater skola bibehålla sina hufvuden klara och sina händer stadiga under laddningen, medan de sjelfva äro utsatta för fiendens eld? Från denna synpunkt förtjenar en anmärkning af vär korrespondent vid preussiska hären den största uppmärksarohet. Det är icke blott i snabbheten uti skottens aflossande och i tryggheten vid laddningen som kammarladdningsgeväret öfverträffar mynningsladdnivgsgeväret, utan äfven öfverhufvudtaget i afseende på sjelfva sigtningen. En man med ett gevär, på hvars låscylinder han skall sätta en knallhatt, höjer helt naturligt mynningen i luften och glömmer ofta under stridens brådska och ifver att sänka den, och skickar endast sin kula öfver hufvudena på de motsatta lederna, medan soldaten, som är beväpnad med ett kammarladdningsgevär, håller sin gevärsmynning sänkt, och om han i hastigheten skjuter af det utan att lyfta kolfven till axeln, gör hans skott ändock verkan, ehuru det ofta träffar lågt; och ett bevis härpå är, att många af de österrikiska fångårne äro sårade i benen. Den enda invändning, som kan riktss mot kammarladdningssystemet för vapen att begagna i krig, är en som vederlägger sig sjelf. Man har påstått att regementena skulle skjuta bort sin ammunition så hasligt, att det skulle vara omöjligt att förse dem med tillräcklig sådan. Detta är detsamma som att säga, att soldaterna måste utsättas för vissheten att nedmeja3 af fien-der, som skjuta tre skott mot deras ena, emedan ammunitionen annars skulle förslösas och transportmedlen tehöfv ökas. Det torde vara tillräckligt att svara, att inom preussiska hären dessa hinder icke visat sig vara oöfverstigliga; men der sunda förnulet ger utslag i frågan, synes det vara obehöfligt att åberopa erfarenheten.? Tidningen tillägger vidare: ?Det var knappast en månad sedan som marskalk Benelek uppmanade sina trupper att förakta de preussiska eldvapnens förmenta öfverlägsennet och att lita på bajonetten, och vi ha edan sett följderna. En hvar vet att baonetterna endast sällan komma att korsas krig, och när så sker, är det alldeles icke sagdt, att de, som bära sämsta gevären, gifva den kraftigaste stöten, och innan de korsat hvarandra, är det säkert att snabbeten i aflossandet af skotten måste utöfva ett stort inflytande på utgången. Med dessa akta för ögonen böra vi utan ringaste uppkof skynda att förse vårt eget infanteri ned kammarladdningsgevär af bästa möjliga nodell.? Slutorden i uppsatsen hafva följande märkiga lydelse: Vetenskapligt bildade officeare skola aldrig lyckas förmå myndig