Aftonbladet – 6 juli 1866, sida 2

gar. Huru det nu var, så var jag som sagdt beständigt i vägen för mamma, och jeg förstod. detta väl. Mr Preston tycktes hysa medlidande med mig och jag var mycket tacksam mot honom för hans vänliga ord och blickar — små smulor af godhet, som obemärkta skulle fallit under ditt rikt försedda bord, Molly. Så en dag, då han kom för att tillse arbetarne som målade och tapetserade hos oss, fann ban mig ensam i det nu öfvergifna skolrummet, der jag hade på ett bord utbredt miva gamla avd och handskar och min sommarhatt sedan förra året, hvilket allt jag förtviflad betraktade. Han sade att ban hört att jag skulle följa med Donaldsons till Worcester och att det gladde honom mycket. Men jag var så utom mig för de gamla klädernas skull och för det jag ej kunde köpa nya, att jag bestämdt sade att jag ej brydde mig om att fara. Han satte sig, på bordet, tror jag, och förmådde mig småningom att berätta slla mina bekymmer. Jag tror ibland att han på den tiden var mycket hyggligare än nu. I alla fall föreföll det mig hvarken orätt eller opassande att mot. taga hans anbud att få låna penningar. Han hade visst tjugo pund i sin plånbok, sade han, och visste ej hvad han skulle göra med dem, behöfde dem ej på flera månader, jag kunde betala honom, eller mamma kunde göra det, när det föll oss lägligt. Hon visste naturligtvis att jag behöfde respenningar, och då hon ej skickat några, hade hon visst tänkt att jag kunde vända mig till honom. Tjugo pund var alldeles icke för mycket — jag skulle taga hela summan — och så vidare. Jag trodde visst icke att jag skulle behöfva tjugo pund, men jag tänkte att jag kunde ge honom tillbaka de penningar jag ej använde, och