Aftonbladet – 4 juli 1866, sida 2

Nej !4 sade hon, det gör jag icke. Icke såvida jag ej omedelbart derefter skall lemna I detta hus. Och du vet att jag ej har något annat ställe alt begifva mig till — icke utan att förut söka ett sådant. Min onkel skulle kanske taga emot mig — han är min slägting och får vällof att stå på min sida i både ondtoch godt — eller kanske jag kunde få plats som guvernant; hvilken forträfflig guvernant jag skulle blil4 Nej, Cyntia, för all del tala inte så der! Jag tror visst ej att du har gjort något så förfärligt illa. Du sade sjelf att det var mera oförståndigt än orätt, och jag tror dig. Den der förskräcklige mr Preston har lyckats snärja dig i sina nät, men jag är viss på att pappa kunde bäst bringa reda i saken, om du bara ville säga bonom... Nej, Molly, jag kan det icke; låt oss ej mera tala derom. Du kan berätta din far alltsammans, om du så vill, men låt mig bara komma häritrån först; gif mig så mycken tid.4 Du vet väl att jag aldrig skulle nämna något, som du förbjudit mig att omtala, sade Molly, djupt sårad. Skulle du icke, älskling?4 sade Cyntia och tog hennes hand. Vill du lofva mig det? Lofva mig heligt att aldrig omtala, om jag nu säger dig allt: det vore en sådan tröst och lättnad att få göra det. Ja, jag lofvar det, men du borde icke tviflat så på mig4, svarade Molly, ännu litet bedröfvad. Godt, godt! Jag litar på dig. Jag vet att jag kan det. Men tänk ändå på om det ej vore bättre att gifva pappa ditt förtroende, upprepade Molly ånyo. (Forts. följer.)