Aftonbladet – 30 juni 1866, sida 3

Cinaviska hulvudstaden och erhnhaälla alttor stort inflytande. Med en varm tacksägelse till de norska och danska deltegarne i mötet förklarade ordföranden dess förhandlingar afslutade. SEO ENTT RA Bref från en resande landsman. Berlin den 17 Juni på aftonen. (Forts. från gårdagsbladet.) Stämningen är i stigande. På min väg hem från T:s var passagen ordentligt spärrad utanför kafterna längs Unter den Linden. Man hade skockat sig i massor tillsamman, läste och orerade, och bravorop vid underrättelserna om preussarnes framryckande läto då och då höra sig. Emellertid voro underrättelserna föga pålitliga och den ena tidningen förklarade för osanning hvad den andra berättade. Jag sällade mig till en grupp, hvars medelpunkt utgjordes af två unga män, af hvilka den ena med armen kring den andres hals, läste högt ur ett nyhetsblad. Lifligt deltagande af alla rundtomkring. Preussarne äro i Dresden, läste han. Nej, ropade en svartmuskig herre, österrikarne äro i Dresden, Det har jag hört af en legatronssekreterare! Men det ville man ej höra på. Emellertid tyckes det mig, att man i Stockholm var mycket lifligare till sinnes vid de första underrättelserna från Danmark under sista kriget. Hos T:s var ganska angenämt. Der var samladt ett högre embetsmannasällskap, en gammal president, en general, som var mycket döf och gerna karresserade damerna, bland hvilka en ung fru med starka mutascher, en fru B., förnäm, samt två systrar till värdinnan, älskvärda gamla damer. Generalen, presidenten och två fruar fogo sig ett parti wbist, de andra damerna tillagade charpi. , T. hade en son och den unga frun med mustascherna sin man vid armån. Den sistnämnda drack arrac i (6et, i stället för grädde, och hade varit i Petersburg. Kl. 10 superades vid bordet, der man satt, t, grön sallat med kallt kött, mycket godt, och bakelse. Naturligtvis politiserades. Gamle presidenten var mycket bedröfvad öfver inbördeskriget i Tyskland och ännu mera öfver utsigten att Frankrike skulle slutligen ge utslaget. 4Annorlunda var det 1814, då gingo vi alla gemensamt mot Frankrike. Han var då sjelf en 17 års gosse i armån. Troligen är. han anhängare af en oblandad alliens med Ryssland. Här finnas oerhördt mycket politiska eymptomer för Ryssland; en gata och ett forg bära namnet Alexander. Emellertid är T. en hederspatron; en det nyktra förståndets och redans man. an beklagade att Österrike afvisat alla fredliga öfverenskommelser, hvarigenom Preussen kunde bli Nordtysklands herre; det är det habsburgska högmodet och katolicismens inflytande; förbundna skalle Preussen och Österrike föreskrifvit Europa lagar, kunnat bibehålla Venetien, såsom en strätegisk position?, m. m. Det är mycket preussiskt, men det är hans ståndpunkt. nm trodde att Preussens steg hos förbundet att föreslå Österrikes uteslutande var oklokt, emedan det förmått Baiern och Hannover att sluta sig till Österrike, hvarigenom äfven Frankfurt am Måin och förbundsfästningarne Maios och Rastatt, som skulle innehas af neutrala trupper, helt plötsligt kommit i fiendehänder. Ansåg föröfrigt att Preussen mera generades af att ha vänner bland småstaterna i Nordtyskland; fiender deremot generade det alls icke. Måndagen den 48 på qvällen. Alla de lysande nyheterna 1 gär, ha i dag förklarats osanna. Kurfursten är ej tillfångatagen och Dresden ej besatt. Leipvig är deremot besatt, och preussarae ha på lera andra håll ryckt in i Sachsen, kanske för att rycka an mot Böhmen. Men Dresden är vigtigt för de sachsiska passens skull. Mot Hannover är man här mycket förbittrad. Preussens förslag attutesiuta Österrike ar tyska förbundet, hvarigenom det ville vinna Baiern, som då skulle blifvit hufvudmakt i Sydtyskland, tyckes onekligen satt hela den tyska fursteverlden i harnesk mot det. Österrike, ehuru en stormakt blott genom sina icke tyska länder, har dock starka traditionella rötter i hela Tyskland sedan den heliga romerska kejsartiden. Dessutom fruktade väl sjelfva Baiern att om Preussen blefve ensam stormakt i Tyskland, så skulle slutligen hela Sydtyskland få dansa efter Preussens pipa. Rivaliteten och jemnvigten mellan Österrike och Preussen är naturligtvis alla de mindre furstarnes bästa värn. En högst märkvärdig brytning är det som nu försiggår i Tyskland. Jag har sett, såsom jag nämnt, Fåaust?, den veritabla af Göthe. Gretchen spelades af en fräul. Erhardt, med ett temligen typiskt tyskt-götiskt ansigte, blond och ganska bastant i öfrigt, utan att just vara. grof. Hon knixade så Jinsstöpsaktigt och trippade så barnsligt naivt som möjligt (litet. tillgjordt bara) och talade om huru hon skötte barn och hushåll så intresseradt, att Faust blef fullkomligt förtjust vid all denna älskvärdhet. Med ett ord, rollen togs från en så realistisk (och dock oskuldsfull) sida, att jag helt förvånad upptäckte äfven ett hembakadt tyskt element hos den annars så dealiske Göthe. Församlingen var ock ganska förtjust, och det var riktigt underligt att se denna underliga publik, med tvärskurna, klumpiga och kantiga ansigten så entusiasmerad af en dikt, som tillika innebär så ytterst öfverreflekterade djupa och abstrakta saker. Ty hur det är, så har Göthe likväl ej fullt försmält det folkliga stoffet i dikten med det symboliskt filosofiska. De gå på många ställen på sidan om i stället för inom hvarandra, En Faust, så mäktig, så siareaktig, som dock lemnpar Gretchen ensam att döda sitt barn, är otäck, omotiverad, likasom till en viss grad Gretchen sjelf i detta afseende, ty hennes förhållande till Faust var redan bekant och dermed ock hennes skam. Den psykologiska tragiskheten blir då här utbytt mot en yttre formalistisk. Den följer folkdikten på ett yttre sätt, utan att mer ha folkdikteris stoff ograveradt. Men kärleken sjelf förekomner här endast såsom en subjektiv njutning och ej såsom en organisk verldsmakt — för Faust ges intet annat än hans eget jags omättliga, kolossala törst efter njutning. Det är Göthe sjelf — den subjektiva pantheisten. Mefistofeles speltes af en gammal god skådespelare Döring, som i vissa dealjer, i cyniska utbrott och drag var ypperlig, men redan för gammal i det stora hela. Faust speltes af en medelmåttig herre, som förde sig bra, men hade fadd pathos. Deremot voro dekorationerna, som vexlade så att säga i hvar minut, utmärkta, estetiska, genomförda på ett riktigt grundligt sätt. (Slutet följer.) UTRIKES. ENGLAND. En mängd demonstrationer, för att beyga ministeren förtroende och uppmana Irottningen att upplösa parlamentet. ha ect