Aftonbladet – 29 juni 1866, sida 3

Frliedrichstrasse, en stor, bred gata, son från norr till söder genomskär hela staden Naturligtvis är namnet Fredrik herrskand i Berlin, liksom Napoleoh i Paris och Wel lington i London. Jag steg upp i en om nibus, inrättad alldeles på samma sätt son de parisiska, med correspondence, och kost för enkel tur 2!2 groschen. Jag skall då be skrifva färden. Till Berlins fysionomi hör att rännstenarne å ömse sidor om gatar äro så breda och djupa, att man anbringa träbroar här och der för fotgängarne, at klifva öfver. De på gatorna stationerade droschk-kuskarne, med mycket eländiga hä star, likna ock de franska, men se mycke plumpare ut och ha nummer på en sto messingsplåt i hatten. Polisbetjenter i blö uniformsrock och pickelhufvor ser man tem. ligen litet till. Färden gick åt söder. Vic gatans ända kom man till Belle-Alliance platsen, med en kolonn, krönt af en seger gudinna, rest 1840 till åminnelse af den då 25-åriga freden. Den liknar Place des Vic. toires-kolonnen i Paris. Så följde Belle Allisnce-gatan, redan utom Hallesche Thor, med präktiga, tunga byggnader i engelsk anordning, d. v. s med små gröna trädgårdar framför husen. Det var knappt att någon visste hvar nationalmonumentet var. Jag letade mig dock upp till en kulle, den enda i närheten af Berlin, och hvarifrån man har en temligen vid utsigt öfver sta den och det kringliggande landet. Monus mentet, i stil af eft götiskt kyrktorn, i korsform uppifrån och nedåt, har tolf stora figurer, tre i hvar korsarm, och bär följande patetiska inskrift: Af konungen åt folket, som på hans maning högsinnadt offrade lif och gods för fäderneslandet, de fallne till minne, de lefvande till erkänsla och ät de efterkommande till efterföljd.? Men i hvad erinrar detta monument om folket? I intet. Der ser man, hvar och en med stora englavingar på skuldran, preussiska furstar från 1514, drottning Louise, åtskilliga generaler och kejsar Alexander af Ryssland, också med stora englavingar och en lagereller oljoqvist i handen. Det hela är lika löjligt som, i mitt tycke, smaklöst. Men utsigten härifrån är af intresse. Det är verkligen löjligt att se en stor stad placerad på ett ställe, der naturen gjort rakt intet, för att få den dit. En ledsam sandslätt, genomskuren af en obetydlig flod, knappt duglig för boskapshjordar att dricka ur, skulle der på sin höjd, tycker man, kunnat locka till sig kolare, ifall nemligen träden vore nog betydliga att duga till denna näring. Emellertid har det fallit de goda preussarne in att klunga sig samman. här, och så har tyska folket hastigt nog ojort Berlin till en verlds-tad?, säsom det beter i den dumma farcen jag i går såg på teatern. Emedan vädret var vackert, solen brutit fram och regnmolnen för en stund skingrat sig, beslöt jag en tur i utkanten af staden och besökte botaniska och zooloviska trädgårdarne som ligga i en båge mot nordvest från Kreutzberg. Jag passerade aller af vackra accasiaträd, som nu blommade med hvita ärtblomsklasar, på ömse sidor vägen lågo ölträdgårdar, hvarfrån kägelrullniog och snatter hördes, så passerade jag ett djupt och öppet sandfält, riktigt ohyggligt att vada i. Här funnos på ena sidan några sommarvillor att hyra. Mycket trefligt att bo här! I botaniska rädgården, sluten om söndagen, slapp jag lock in, då vaktmästaren hörde att jag var ;n främling. Jut, jut?, sade han med len tyska godmodighet, som fransmannen så helt och hållet saknar. Att en fransk vaktmästare skulle bryta mot instruktiorerna, kommer ej i fråga. Han är en strävg ormalist i afseende på ordning och skick, som du väl minnes från Paris. Men i tället är preussaren så mycket mera sytematisk i stort, i filosofi och militärväende, och allting är här militäriskt numeadt och organiseradt, polisväsendet, eldläckningsmanskapet , — jernvägsstationerna och personalen, statyerna och byggnaderna te, I botaniska trädgården fanns ett präk t palmhus, ett enda kolossalt, fyrsantigt äp af glas, i hvilket de rara gästerna rån tropiken voro inlåsta, ty in kom jag j. Från botaniska trädgården begaf jag nig först längs Potsdamer Strasse. Der unnos präktiga hus, med plumpa balkonger, i jordvåningarne, bier och delisatessbodar, med en liten prydlig trädrårdsrand, i hvilken ofta stod en vacker taty. Men bodarnes inte var förfärligt artigt och snuskigt och hvari delikatesserna estodo trotsar jag någon att upptäcka. Jag ick mig på ett ställe en flaska seltersvatten ch blef betjenad af en smutsig tirasunge. Så gick min väg åter öfver vida sandfält, poradiskt bebyggda med sommarvillor. fär och der mötte jag kyrkfolk med psalmok i händerna, ty det är söndag i daz. lan ser sällan högresta personer, uton är äxten merendels medelmåttig. Ansigtshyn r ej genomskinlig och hvit, utan grumlig. lan är verkligen icke vacker här. På högra idan hade jag Liitzowerfältet, troligen en xercisplats. Andtligen, efter tusen förfrågingar, kom jag fram till zoologiska trädgåren. Den är ej, jemförd med Paris och sondons, så rik, men bättre vårdad än ardin des Plantes. En präktig jätteelefant, vå kaimaner från Brasilien, apburen och jörnkulorna äro de intressantaste. Burarne ör lejonen och tigrarne äro mycket rymliga. ag fick till sällskap två soldater. Ett ältrande åskregn jagade mig slutligen ini estaurationslokalen, der jag åt en biffstek ch drack en seidel bier i sällskap med lera andra. Så begaf jag mig åter på vanring och kom rakt in i Thiergarten, som är) erlinarnes Champs Elyses och Boulognerkog på en gång. En läng, rak all för rån Branderburger-thor ända till Charlotenburg, en förstad på en 11,000 invånare. rån denna stora all utgrena sig sidoller, bland annat till det stora Krollska tabliesementet, svarande mot Prå Oatelan Boulognerskogen. I Thiergarten köpte g mig af en kolportör ett extra-nyhetslad, i hvilket berättades att preussarne tait kurfursten af Hessen till fänga, tågatin Dresden, der preussiska generalen tagit tt högqvarter i k. slottet, vidare att hanoveranske konungen vore innesluten, så hk han ej ade undkomma oc äde