Aftonbladet – 29 juni 1866, sida 2

pat mellan Preussen och Österrike utustna kriget och de närmaste följderna leraf för framtiden diskuteras nästan lika ifligt i Frankrike som i Tyskland. Det är här också fråga om ett universelt intresse, vare sig man betraktar stridens resultater från den europeiska jemvigtens eller från id6ernas, principernas, de religiö a eller filosofiska tendensernas, det liberala eller reaktionära partiet; förhoppnivgars synpunkt. Det är nemligen klart, säger Parisertidvingen Opision Nationale, att, om Preussen går segrande ur striden, protestantismen eller, för att tala mera exakt, protestantismens anda skall med ens bli förherrskande i två tredjedelar af Tygkland, med de rationalistiska och revolutionära konseqvenser som naturligen deraf härflyta och alltid skola göra det, trots Preussens och andra länders pietistiska och metodistiska sekter. Preussens befolkning består nu a16,900,000 katoliker och 11,350,000 protestanter. Det katolska elementet, ehuru i minoriteten, är dock numeriskt ganska starkt; det har emellertid, oaktadt denna numeriska betydelse, blifvit undertryckt på alla håll af den anda som står i strid med Jutheranismen och evangelii lära. Detta katolska element förlorar alltjemt mark och förgäfves fortsätter det kampen mot den tyska racens egeudomliga anda. Om man föreställer sig att Preussen blefve triumferande och utsträcker sin hegemoni eller sitt direkta öfvervälde till Main, så vore det då en makt med 28—29 millioner undersåter. De 6 millionerna katoliker finge då en förstärkning af blott 2!2 millioner religionsförvandter, under det protestantismen erhölle 9!2 millioner. De resp. sifferuppgifterna skulle approximativt ställa sig på följande sätt: 8 millioner mot 27,700,000 — och katolicismen, öfverflyglad som den redan är, skulle så mycket hastigare råka i förfall i Tyskland, som Österrike, reduceradt till en inskränktare ställning, ej mer skulle kunna utöfva sitt inflytande på den tyska racen. Om vi antaga ett parlament, valdt efter principen af 1 deputerad på 100,000 själar, så finge katolicismen blott 80 representanter möt 207 protestanter, och bland de 80 katolikerna i denna försaraling skulle blott en liten minoritet vara hugad att i-Rom begära förhällningsorder, 1y de öfriga tillhöra det stora demokratiska och rationalistiska partiet. Våra ultramontaner, fortfar tidningen, bade före oss gjort denna beräkning. Man bör således cj förvåna sig öfver, om de äro i rot och botten fiendiliga mot Preussen och dess hegemoni, om de bekämpa den med alla till buds stående medel och om de uppsända varma välgångsönskningar för Österrike, romerska hotvets sista iörboppning. Man bör ej mera förundra sig öfver att orleanisterna, som man skulle kunna kalla framtidens legitimister, slutit sig samman för att ställa sig under kejsar Frans Josefs banår. Det är allt detta, som framkallat de energiska ansträngningarne rundtomkring 088 för att uppväcka Frankrikes ontipatier, icke allenast mot hr Bismarck och konung Wilhelm, hvilka i vidaste mått förtjenat dem, utan mot preussiska folket, som gjort den mest fasta opposition mot konungen och Bismarck, den mest envisa och enhälliga opposition, hvarpå man har exempel i konstitutionella regeringars historia.