Aftonbladet – 29 juni 1866, sida 2

Imed och ropar sedan till de bestulna: Kom och se huru grann jag är! Grann, ja bevars! Jag kan inte fördraga London. Det är mycket bättre för Cyntia att vara derifrån, och om jag vore som ni, mrs Gibson, tror jag att jag skulle förbjuda hela den der brefvexlingen med Londonerkusinerna; den kan oroa henne och göra henne mi snöjd med hemmet. Men hon kan en vacker dag komma att bo i London, sade mrs Gibson småskrattande. Det är tids nog då att tänka på London. Jag önskar henne en god make, en landtman med nog att lefva af och litet deröfver, och en god hederlig karakter dertill. Kom ihåg det, Molly, tillade hon hastigt vändande sig till den förvånade Molly, Satt jag önskar visst Cyntia en god man, men hon har en mor, som kan vaka öfver henne, du har ingen, men din mor var min bästa vän, så att jag skall ej tillåta att du kastar bort dig åt någon, hvars karakter ej ärren och klar som dagens ljus, lita på det. Dessa sista ord slogo ned som en bomb i det fredliga förmaket, ty de uttalades med sådant eftertryck. Miss Brownings mening var att derigenom varna Molly för en tilltagande böjelse för mr Preston, men då! Molly ej någonsin tänkt sig något dylikt, kunde hon ej begripa, hvarföre dessa stränga uttryck skulle vändas till henne. Mrs Gibson. som alltid stötte sig på minsta ord, då det rörde hennes persooligbet och kallade detta känslighet, bröt den tystnad som följde på miss Brownings tal, genom att säga i bedröflig ton: Jag försäkrar, miss Browning, att ni misstar er betydligt om ni tror att någon moder kunde nogare vaka öfver sin doiter, än jag öfver Molly. Jag kan ej tro att någon ehöfver besvära sig med att beskydda henne, och jag kan ej ana hvarföre ni talar på det