Aftonbladet – 27 juni 1866, sida 2

Andra skandinaviska natlonalekonomiska mötet. Första sektionens , sammanträde i dag egysselsatte sig uteslutande med myntfrågan. Bankdirektören MH allenberg påpekade ånyo fördelarne sf guldet såsom myntfot och af guldfrunen såsom myntenhet, och visade att nödvändigheten af en sådan förändring gjorde sig allt mera gällande, flera länder önskade denna myntenhet och de skulle också erhålla den. Vårt grannland Finland hade nyligen fått en myntfot i närmaste öfverensstämmelse med francn, eller fjerdedelen af silfverrubeln, och helt naturligt vore att vi skulle söka erhålla en dylik fördel. Tal. formulerade sitt yrkande sålunda: Mötet vidhåller, att myntoch räkneenheten antages till likhet med en frane, och enär många fördelar skulle vinnas genom myntfotens bestämmande i guld, uttrycker mötet jemväl den förhoppning, alt den för de tre rikena gemensamma framtida myntenheten må blifea den nuvarande guldfrancn. : Amtmannen Orla Lehmann ansäg alt mötet ej borde nu bestämdt uttala sig genom någoa resolution rörande antagandet af guld såsom myntfot, sä länge man ännu i Frankrike hade både en guldoch en siltfverfot, utan vore det bäst att vänta till dess genom lag blefve dekreteradt i Frankrike, att guld skulle ensamt vara myntfoten. Eu sådant uttalande ansåg tal. för närvarande vara olämpligt, icke minst derför att de församlade hade ingen annan rättighet dertill än den som erhölls genom den specie, hvilken erlades för inträdet till mötet. Tal. medgaf för öfrigt, att en myntfot i guld skulle vara lämplig för de skandinaviska folken samt formulerade sitt yrkande på följande sätt: Med afseende på myntet antager sektionen, att de skandinaviska rikena böra afvakta alt den nuvarande dubbelheten i det franska myntsystemet. upphör innan de kunna ansluta sig till detsamma. Geschwornern Lundhqvist instämde med hr Wallenberg och ansåg det vara lättare att nu frångå värt system än om det ännu en lång tid fortfor ait vara gällande; mån skulle ganska snart vänja sig vid ett nytt system, som vore mest användt i den civiliserade verlden och hvars företräde låge deruli, att man till myntrepresentant erhölle en metall, som egde det högsta värdet. Hr Wallenberg ville säga hr Lehmann, ett mötets rättigheter att uttala sig ej låge i specien vid entråen, ty då hade man väl ej kommit till mötet, utan i den inre drifkraften, som förmått deltasarne att samlas för att få den förevarande frågan utredd. Tal. ansåg att de föga divergerande meningarne borde kunna förenas och hemställde till hr Lehmann att han skulle gifva efter, men hr Lehmann förklarade fortfarande, att de församlade ej borde uttala sig genom en sådan resolution som den af hr Wallenberg föreslagna. BStatsrådet Helliesen delade hr Lehmans åsigter och ansäg att hr Wallenberg deremot gerna kunde förena sig i det förslag hr Lehmann framställt. Visserligen vore guldet lämpligt till myntfot, men det hade också olämpor med sig, bland andra den, att det vore unr erkastadt stora omkastningar, något som ej iså hög grad vore fallet med silfret. Etatsrådet Schovelin instämde med hr Wallenberg; det vore ej något skäl att slå sig i ro och vänta tills den der dubbelheten i franska myntsystemet blefve bortdekreterad. Administratorn Holm från Köpembamn fann det vara helt vaturligt att vänta, och omiattade säledes hr Lehmanvns åsigt. Då ingen talare vidare anmälde sig, förklarades diskussionen slutad och genom omröstning medelst uppstigande och qvarsittande erhöllo hrr Lebmanns och Wallenbergs förslager lika många röster, och skulle derför begge underställas det allmänna mötet. Ordföranden begärde och erhöll sektionens bemyndigande att tacka prins Oscar för hans uppmärksamhet att hedra gårdaens sektionsmöte med sin näraro. Bankdirektören Wallenberg utsågs till referent för myntet, i stället för e.vatsrådet Schovelin, som åtog sig att referera blott mått, mål och vigt. Sektionen åtskildes kl. half 12. Andra sektionen sammanträdde kl. 9 f. m., för att fortsätta