Aftonbladet – 27 juni 1866, sida 2

ooo fe ve Te STOCKHOLM den 27 Juni. Vi meddelade i går afton ett telegram, som öfver Köpenhamn kommit oss tillhanda och som berättade, att midsommardagen en drabbning egt rum emellan österrikarne och den afdelning af italienska armån som dagarze förut gått öfver Mincio, med den utgång att italienarnes båda flyglar blifvit tillbakakastade. Då detta telegram berättade om en händelse som skulle tilldragit sig hela två dagar förut och hvarom andra telegrafkorrespondenter ej visste det minsta, hoppades vi ett ögonblick att underrättelsen skulle visa sig ogrundad. Den har dock, tyvärr, endast alltför mycket besanuats. Inligt te legram, som vi på annat ställe meddela, har nemligen den första af de tre armekårer som vid Valeggio, Goito och Curtatone gått öfver Mincio, för att i konvergerande riktning marschera på Albaredo vid Adige, i stället för att, såsom den trodde, först bakom denna flod stöta på österrikarne, påträffat dem redan straxt på andra sidan Mincio, och då den anfallit deras positioner, blifvit af dem med stora förluster tillbakadrifven till de nära Valeggio belägna byarne Custozza och Montevento och, sedan österrikarne stormat och tagit dessa positioner, äfven blifvit af dem tillbakakastad öfver Mincio. Sådant synes förloppet ha varit, såvidt det kan skönjas af de spridda och magra uppgifterna i telegrammerna. l. Prins Amadeus, Victor Emanuels andre son, som förde befälet öfver kären, blef jemte flera italienska generaler sårad. Enligt den l. österrikiske öfverbefälhafvaren erkehertig Albrechts rapporter skall italienarnes förlust uppgå till ej mindre än 2000 fångar samt ett antal kanoner. Den motgång, som så-! lunda drabbat den första kären, har haft till följd att de båda andra, som synas ha befunnit gg på för långt afstånd att kunna ila till den hårdt ansatta venstra flygelns undsättning, dragit sig tillbaka öfver Mincio. En egen händelse har velat att denna för italienarne olyckliga affär inträffat på åredagen af BSolferino-slaget, hvilket, som bekant, egde rum midsommardagen 1859. Ehuru denna motgång otvifvelaktigt kommer att kännas djupt af italienarne, då den träffat dem i krigets allraförsta början, har den dock lyckligtvis ej haft några synnerligt stora dimensioner och blir derför lätt att reparera, på samma gång den bör ha tagit dem ur skadliga illusioner i afseende på sin fiende. Vida betänkligare äro deremot de underrättelser som ingått om Garibaldi och hans frivilliga och som göra det alltför sannolikt att den italienske hjelten med sin tappra skara för närvarande befinner sig i ett mycket kritiskt läge. Af föregående telegrammer är det redan bekant att denna kår från Como öfver Lecco marscherat Addadalen (Valtellin) uppför, gått öfver de dubbla alppassen vid Bormio och Stelvio, eller som det i telegrammerna heter Stilfser Joch, och infallit i Tyrolen, sannolikt i afsigt att derifrån operera i österrikarnes flank och afskära eller oroa den vigtiga törbindelselinie med Tyskland som går genom nämnde land, dervid understödd af de lifliga sympatier Italien har i södra Tyrolen. Enligt ett telegram från Chur i Granbindten, hade han framträngt till Glurns i Wintschau, den stora af Etsch genomflutna dalen i mellersta Tyrolen. Här upphöra alla underrättelser om honom. Deremot erhålla vi den olycksposten att Bormiooch Stelviopassen, som han synes ha lemnat obevakade i sin rygg, blifvit besatta af österrikarne, hvarigenom återvägen blifvit honom spärrad. Han har således ingen annan utväg än att forcera denna post, hvilket, med kännedom om alppassens beskaffenhet, förefaller hardt nära omöjligt, slå sig midtigenom fienden, som säkert ej skall församma att göra allt för att komma i besittning af en så utsökt fångst, eller sträcka gevär, så framt han ej kan lyckas finna någon stig hvarpå han kan öfvergå alpmuren. Endast ett segerrikt framträngande af italienska armån synes kunna rädda Italiens hjelte. Vi nämnde i går, i vår öfversigt af de båda stora tyska makternas ställning till hvarandra på krigsskådeplatsen, att österrikiske öfverbefälhafvaren ännu icke synes ha utvecklat någon synnerlig verksamhet för att hindra preussarnes framträngande, och att detta äfven väckt ganska mycken oro inom den österrikiska pressen; men som Benedek är känd för att vara en man utrustad både med energi och fältherretalent, måste man antaga att denna skenbara overksamhet grundar sig på någon djupt anlagd lan, som han hittills förstått att behålla helt och hället för sig sjelf. Hansvarsamhet i detta afseende är också så stor, att icke en enda utländsk officer fått tillträde till det österrikiska högqvarteret. De österrikiska tidningarne börja nu att söka utgissa hvilken denna plan möjligen kan vara. Östd. Post antager, att Benedek väntat på förstärkningar af tyska och isynnerhet baierska och sachsiska trupper innan han velat angripa och yttrar i anledning. häraf följande: Fråga är om det icke varit riktigare att vänta, till dess våra tyska allierades trup: per förenat sig med våra, för att sedan i förening anfalla fienden. För att besvara denna fråga måste man lägga märke till hurn de preussiska armberna äro uppställda i Sachsen och Schlesien. Den 2:dra, 4:de och 8:de kåren, som under prins Friedrich Karl utgör Elbearmen och till en del besatt Sachsen, stå ännu till en del i Lausitz. Dessa kårer ha sedan öfver Zittau ryckt in i Böhmen). Den 7:de kåren marscherar nu för att sluta sig till kronprinsens schlesiska armå, som sålunda består af 1:sta, 5:te, 6:te och 7:de armåkärerna. Gardet :dje kåren stå vid Kohlfurt som reoo ne mo Nr NK As Ar sm HH OO