Aftonbladet – 26 juni 1866, sida 2

STOCKHOLM den 26 Juol Medan man ännu saknar närn underrättelser från den italienska krigsskådeplatsen, börja nyheterna fi en ty ska att bli alltmera rikhaltiga. ridligt är att preussarne, alltifrån öppnandet af de militära operationerna i Tyskland, gått till väga med en anmärkningsvärd kraft cch skyndsamhet, De ha intagit Hessen och öfversvämmat Hannover, bemäktigat sig hela detta konungarike och tagit hufvudstyrkan af dess armå till fånga. En stark armekär har gått öfver sachsiska gränsen, genomtågat Leipzig, konungariket Sechsens andra stad, och derefter gått rakt på hufvudstaden och bemäktigat sig densamma. Konungariket Sachsen är fullkomligt utrymdt af sina egna trupper, och en preussisk styrka Mar redan trängt in i Böhmen. Slutligen är Sachsen starkt bevakadt af betydliga truppmassor, bestämda att mottaga den österrikiske fältmarskalken Benedeks väntade anfall. Sålunda stå sakerna på den preussiska sidan. Hvad göra deremot österrikarne? Utom en kavaileriskärmytsling känner man hittills icke någon vapenbragd från deras sida. Antagligen är denna tystnad endast resultatet ar den hemlighetsfullhet, hvarmed den österrikiske öfverbefälhafvaren angifver sina operationer. Otvifvelaktigt äro hans trupper i god ordning och väl placerade till de österrikiska staternas försvar och till att erbjuda fienden en stor batalj; men den frihet, som iemnats åt den preussiska ar måns rörelser, förefalla dock de icke invigde såsom nog långt drifven. Man kan visserligen lätt nog förstå hvarför konungariket Hannover lemnades åt sitt öde: det: läg alltför långt aflägset för att kunna försvaras; men svårare torde det vara att få klart för sig hvarföre icke någon åtgärd vidtagits för att betrygga den utmärkta hannoveranska armåns reträtt. Invasionen i konungariket Sachsen och hufvudstadens intagande kunna icke heller annat än göra en dålig moralisk verkan på de allierade, och Frankfurt, det tyska förbundets säte, torde möjligen tycka att Österrike gör temligen ringa affär af sina allierade. Ett rykte, som sedan befunnits osannt, hade utspridts om en sammandrabbning mellan preussarne och österrikarne i närheten af Pirna. Man hade nenmiligen hållit för osannolikt, om icke omöjligt, att Österrike och dess allierade skulle utan svärdslag låta en så vigtig position som hela konungariket Sachsen falla i preussarnes händer; men det oaktadt har detta likväl skett. En Wienertidning, Ostdeutsche Post, yttrar om Sachsens ockupation af preussarne, stt den är ett i högsta grad nedslående faktum. I ett krig?, heter det, är det moraliska intrycket af utomordentlig betydelse, och den moraliska verkan är för ögonblicket på våra motståndares sida, I hela Tyskland kan det icke annat än ha väckt stor sensation att preussarne bara behöfva göra en militärisk parad för att sätta sig i besittning af Dresden,? Alven Wienertidningen Presse anser att Benedeks närmaste uppgift mäste vara att befria Sachsen för att upphjelpa stämningen i mellanstaternas läger. — Då konungen af Sachsen, yttrar en korrespondent till Köln. Zeit., den 16 dennes, lemnade Dresden och red genom det i täta skaror samlade folket, elsande åt alla sidor, stodo tårarne honom gonen, och man såg att han led bittert. Afven denna gång har man icke gjort något undantag från den vanliga regeln, utan skyndat att vädja till de trogna folken och två sina händer i oskuld. Krigsförklaringarne åtföljas vanligen af proklamationer, som de krigförande regeriogarne ställa till sina folk, för att på detta sätt göra dem delaktiga i en handling, om hvilken man just icke alltid tagit dem till råds. Så utfärdade Österrikiske kejsaren sitt manifest den 17 dennes, i hvilket, sedan det visats huru Preussens våldsamma mått och steg framkallat kriget, det slutligen heter: Vi skola icke stå allena i denna strid; Tysklands furstar och folk känna den fara, som hotar deras irihet och sjelfständighet. Likasom vi stå under vapen för de heligaste intressen folken ha att skydda, så äfven våra tyska förbundsbröder. Man har tvungit oss att gripa till vapen; nåväl, sedan detta nu en gång skett, kunna och vilja vi icke förr nedlägga dem, än mitt rikes och de allierade tyska staternas fria inre utveckling är betryggad och deras maktställning i Europa åter befästad.? Konungen i Preussen å sin sida ville naturligtvis icke heller gå ifrån det vanliga bruket, och förklarar i sitt den 18 utfärdade manifest till preussiska folket, att han är alldeles oskyldig till de olyckor, som kriget möjligen kan föra med sig. ?Jag har gjort alit?, heter det, ?för att bespara Preussen ett krigs bördor och uppoffringar; det vet mitt folk, det vet Gud, som pröfvar hjertan. Anda till sista ögonblicket har jag, gemensamt med Frankrike, England och Ryssland, sökt och erbjudit en uppgörelse i godo. Men Österrike har icke velat någon förlikning, och andra tyska stater ha ställt sig på dess sida. Mitt fel är det således icke, om mitt folk nu måste kämpa en hård kamp och kanske lida ett svårt betryck; vi ha ju intet annat val öfrigt! Vi måste kämpa för vår existens, vi måste gå i en strid på lif och död mot dem, som vilja störta den store kurfurstens, den store Fredriks Preussen, sådant det framgått ur frihetskrigen, från den plats, på hvilken det blifvit upplyftadt genom sina furstars snille och kraft och genom sitt folks tapperhet, hängifvenhet och civilisation. Den mest anmärkningsvärda strofen deruti är likväl följande: ?Våra motståndare bedraga sig, om de tro att Preus:sen är förlamadt genom inre söndring. Mot