Vecko-krönika. ITonehåll: Den 23 Juni. — De franska ständerna 17889 och de svenska 1866. — Hvarföre presteståndet egentligen skulle komma att sakna riksdagarne. — Kung. ligheten folklig. — Kongl. centralkomitens för industriutställningen lilla förnämhet. — Byråkratien och tidningarne. — Konstexpositions-bestyrelsen sätter 1iksbanken i fara. — Den Malmska hvalen. — Svenska akademiens sednaste val. Den 23 Juni 1789 voro de franska stän derna kallade till kunglig session i Ver sailles för att få del af några kungliga bevil janden i författningsfrågan. BSessionen hölls under lifvaktens parad och i hela det sam. lade hofvets ståt; men ministern Neckers stol var tom, och de kungliga medgifvan dena upptogos såsom lika många förnekade rättigheter. Konungen förklarade riksstånden att han ensam skulle påtaga sig omsor gen att göra sitt folk lyckligt, om de der till vägrade honom sitt bifall, och slöt sit! tal med de orden: ?Jag befaller eder, ming herrar, att straxt åtskiljas och i morgor inställa eder i det samlingsrum som är be: stämdt för hvartdera ståndet, för att der hålla sina sessioner?. Adeln och presterna lemnade rikssalen omedelbart efter konun gen, men tredje ståndets medlemmar för blefvo orörligt qvarsittande. ?Alltså en be fallning!? utbrast Mirabeau. ?Och af hvem! Af vår fullmäktig, som borde mottaga be fallningar af oss, den okränkbara statsbor gerliga prestvärdighetens innehafvare! Jag fordrar att vi omgifva oss med den lag stiftande maktens värdighet och, trogna våi ed, icke förr åtskiljas än vi gifvit staten er författning?. Konungens öfverceremonimästare inställde sig härvid och frågade pre sidenten, om han hade hört konungens be. fallning. ?Ja?, svarade Mirabeau, ?vi hafva hört den, men ni har här ingen rätt at tala; gå och säg er herre, att vi äro här i kraft af folkets makt, och att han må försöka bajonettens för att drifva oss härifrån.? Den 23 Juni 1866 se vi de svenska stän. derna församlade till plenum plenorum på rikssalen. Konungen, iklädd kunglig skrud. sitter på sin tron, omgifven af alla sina ministrar, och hans trogna ständer afhörs vördnadsfullt de ord, med hvilka de skola för sista gången hemförlolvas. Konunger vill icke allenast sjelf för orygglig grund: lag autaga den på hans förslag beslutade nya riksdagsordningen, utan bjuder och be: faller jemväl, att alla de, som honom och hans efterträdare med huldhet, lydnad och hörsamhet förbundne äro, böra denna riks: dagsordning erkänna, iakttaga, efterlefva och hörsamma. Och landtmarskalken och talmännen för. klara hvar å sitt stånds vägnar, att de äro mycket nöjda med förändringen, som, menar grefve Lagerbjelke, i grunder ingenting förändrar, ty denna — grunder för samhällsbyggnaden — förblifver densamma, nemligen lagbunden frihet; och erkebiskopen, som på rikssalen yttrar att den närvarande stunden mätte förekomma hvarje allvarligt sinne djupt allvarlig, låter i afskedstalet till H. M. enkedrottningen förstå att fra motse sitt framtida uteblifvande från riksmötena med saknad, icke derföre att de tilltro sig eller sina embetsbröder i landsorten någon stor eller oersättlig skicklighet i handläggandet af riksdagsaffärerna, och ännu mindre derför att det är dem kärt att aflägsna sig från sina åliganden i församlingarne, utan i betydlig mån derför, att de icke mera, såsom under århundraden tillförene, få framträda inför sip dyre konung och hans höga familj Var detta det egentliga skälet för högvör diga presteståndets motstånd mot reformen. så vederlägges det af allt hvad man hör om de höga personernas tillgänglighet och förbindlighet, som icke stöter någon individ eller korporatioh tillbaka, kvilken nalkas tronen för att vid dess fot nedlägga sin vördnad eller sina bekymmer. Folkligheten på tronen hindrar emellertid icke att en viss liten förnämhet fortfarande uppenbarar sig inom regioner, som af kung. ligheten låna sin glans. Kongl. central: komiten för industriutställningen synes sålunda ha gjort sig till ovän med hela pressen genom sitt vårdslösa sätt att behandla densamma. -— 4Se rev ip väl stillgodo, säger Hamlet till Polonius; hör ni, läga dem väl, ty de äro samtidens krönika i sammandrag. Det vore bättre för er att efter döden få en dålig grefskrift, än vara illa anskrifven hos dem medan ni lefver. Hvad Shakspeare på sin tid yttrade om skåde spelarne kan i våra dagar med ännu mera skäl sägas om tidningarne: de äro samtidens krönika, och icke i sammandrag, utan oftast i till och med mer än önsklig utförlighet. (Se riksdagsteferaterna!) Och detta oaktadt man vid alla tillfällen ger tidningsreferenterna de sämsta platserna, då man icke, som man måhända helst skulle vilja, helt och hället utesluter dem; sedan ho man ändock anspråk på noggrannhet och fullständighet i deras meddelanden. Detta sätt att behandla tidningarne är egendomligt för byråkratien, som härigenom ådagalögger sin stora otacksamhet; ty om man