preussiska mycket öfverlägsna. Genom denna marsch skulle den preussiska härstyrkan bli delad i två olika stora delar och den angripande kunde, enligt Napoleons gamla metod, slå hvardera delen särskildt, men det fordras såsom vilkor härför, att den angripande hären är ännu starkare än hvar och en af de två särskilda delarne, efter det den gjort sin operationslinie fullkomligt säker. Står Österrike ensamt kan detta vilkor icke uppfyllas. Österrike har tillsammantsget omkring 600,000 man, men deraf ej mycket öfver 400,000 mobila till strid i öppen mark. De italienska besittningarne fordra omkring 150,000 man, af hvilka minst hälften torde vara mobil; skyddandet af gränsen mot Schlesien kan icke utföras med mycket mindre än 100,000 man mobila trupper, för att Österrike icke skall vara oförberedt på åtskilliga möjliga omständigheter och omkastningar, och att användas till en direkt frammarsch återstå blott 225,000 man ungefär. Men dettaärför litet för att gå offensivt fram på den angifnalinien. Preussens här räknar 350,000 man fältsoldater, utom omkring 250,000 man af äldre manskap (ersättningsoch besättningstrupper) till skyddandet af fästningar och depöter och till och med om af de första 75,000 aflemnas till besättandet af Rhenlärderna, så återstå dock 275,000, således mer än Österrike kan använda vid sin framåtgående rörelse och långt mer än det kan disponera öfver sedan det detacherat besättning till Dresden m. m., för att göra operationslinien genom Sachsen säker. Afven om Preussen i början delade dessa 275,000 man i 3 härar för att skydda trakten kring Erfurt, Schlesien och Berlin, skola dessa 3 härar dock kunna förena sig framför österrikiska hären, om denna går fram mot Berlin, och hvarje hopp om framgång måste således brista. . Icke stort annorlunda ställer sig saken om Österrike blir understödt af de sydtyska småstaterna i ett sådant omfång, att dessa uppställa 100 —150,000 man mobila trupper, och det vill mycket till för att de skola kunna detta. Medan af dessa 75—100,000 man måste användas mot den preussiska Rhenbhären, återstå 50—75,000 man, som genom operationer på venstra Elbestranden kunna skydda österrikarne mot augrepp i venstra flanken öfver Torgau eller Wittenberge; men dels är utförandet af detta beskydd något beroende på krigslyckan ifall de preussiska trupperna på venstra Elbestranden sätta sig till motvärn, dels är ett aktivt uppträdande af en här, bestående af kontingenten från olika stater, som uppträda i förening, icke mycket pålitlig, dels är en vöjaktig samverkan mellan en sådan här och en österrikisk, som är skild från den på många mil, syvnerligt svår, dels slutligen förekommer den ogynnsamma omständigheten, att till och med i batalj vunna fördelar icke lätt kunna hindra en preussisk här att vid Erfurt i rättan tid gå öfver Elbe, förena sig med de andra härarne och således gifva den preussiska härmakten på detta ställe den öfverlägsenhet, att den hindrar österrikarnes frammarscherande. Vi tro således icke att det är någon synnerlig sannolikhet för, att dessa 16 mil öppet land mellan sachsiska gränsen och Preussens hufyudstad skall bli utsatta för att öfverskridas af österrikiska truppmassor. Berlin kan bli föremål för ströftåg, säsom det hände under sjuåriga kriget, den ena gången måste det till och med betala krigskontributioner; men genom ett sådant momentant besättande är ingenting af betydelse afgjordt. Den preussiska militärmakten har icke sina stora militära förråder och verkstäder i Berlin, utan i Spandau, som också utgör en nära till hands liggande och beqväm tillflyktsort för regeringen, och denna fästning, ehuru blott af tredje rangen, har intet att frukta af sådana lösa företag. Det finnes ett annat sätt, hvarigenom Österrike kunde draga nytta af en allians med de tyska smäåstaterna, ett sätt som vi anse vara det fördelaktigaste af alla, men derjemte det som Österrike minst torde vilja försöka, emedan det neppeligen är i besittning af härförare och statsmän med den aktiva verksamhet, som fordras för utförandet. Detta sätt bestär i att besätta Venetien, låta bevaka Böhmens och Mäbrens gränser af en något starkare här än förut nämnts, tillsammans omkring 200,000 man, af hvilka högst 150,000 fältsoldater, och att använda hela återstoden at den rörliga styrkan, således omkring 175,000 man, till att gå fram icke på Elbes högra utan på dess venstra strand. De 200,000 man vid Böhmens och Mährens gränser skulle här fastbinda minst lika stort antal preussiska trupper och på grund af Böbmens förut omtalta, naturliga förhållanden skulle Österrike icke ha mycket att frukta, till och med om en något större styrka sattes i rörelse från Preussens sida. Den österrikiska styrkan på Elbes vensira strand skulle med lätthet kunna i Sachsen förena sig med den sydtyska kontingenten och då bli den preussiska styrkan hinsidan Elbe, Rhenländerna inberäknade, betydligt öfverlågsen. Genom att aktivt föra kriget här skulle det kunna lyckas, så länge ej några främmande makter blandade sig ileken, att alldeles fördrifva den preussiska härsmakten från öppen mark i hela den vestliga delen af mowuarkien och besätta den, derigenom beröfva motståndaren alla de stora hjelpmedel, som dessa omfångsrika länder kunna erbjuda, samt förstärka sin egen makt genom att göra Hannover Hessen och de sachsiska småstaterna, som blott nödtvunget vilja vara Preussens vänner, till allierade. Genom att föra kriget på detta sätt skulle Österrike finna Preussen oförberedt, utföra ep strategisk rörelse lik den Napoleon utförde då hen gick öfver Alperna, vinna ett säkert stöd i alla länder, vester om Elbe, medan Preussens makt inskränk tes till endast de länder, som ligga öster om denna flod. Förstärkt genom alla det vestra och norra Tysklands kontingenter, Holsteins inberäknad, skulle Österrike derefter kunna gå fram mot Berlia och Spandau och vidare mot Oder i en särdeles förmånlig ställning. Medan nemligen en framgång af österrikarne på Elbes högra brädd, så länge den venstra är i preussarnes väld, är hotad i flankerna, såsom förut nämnts, skulle då förhållandet bli omvändt, ty det skulle bli preussiska hären, som bringatsin i en vinkel mellan den öfver Elbe framträngande fienden och den böhmiska och mähriska hären, hvilken kan röra sig fram genom Böhmen på kortare vägar, än dem del preussiska trupperna hafva att tillryggalägga, om de från Schlesien måste gå tillbaka till hufvudstadens undsättande. Vi antega, såsom sagdt, att detta sätt att föra kriget är det mest gynnsamma för Österrike, men tvifla mycket på att man kommer att få se saken utförd. Snarare blir väl kriget fördt, åtminstone tillsvidare, på ett vida trängre rum, vid gränsen mellan Böhmen och Schlesien, i Oder-bäckenet. I (Forts. följer Jr 4 FINLAND. 1 4 ; j Fiskeriinspektorn dr A. Malmgren, skrif: 4 ver Helsingifors Tidningar, som för någon( tid sedan återvändt från en längre resa ill utlandet, begifver sig till Stockholm för attc öfvervara den derstädes i sammanhang med a industriexpositionen pågående tiskeriutställ-i