Aftonbladet – 22 juni 1866, sida 3

proklamation, som började med orden: Jag linrycker i dag i en af sin regering öfverI gifven hufvudstad4. Preussarne syntes ut-tröttade af marschen och starkt angripne. Större delen utaf dem hade klockan 2 fö,regående natt uppbrutit från Minden och jvid middagstiden hållit balfannan timmas I rast i en hafreåker. Från Kassel skrifves samma dag: Går-I dagens händelser här på stället, till en del ganska allvarsamma, till en del löjliga, unna i få ord sammanfattas. Ännu har icke ryktet om kurfurstens afresa bekräftats, Itvärtom skall han förklarat sig ämna vika Jendast för våldet. I går var tronföljaren Iprins Fredrik öfverbefälhafvare på några Itimmar. Men då han, liksom kurfusten I sjelf, lifligt intresserade sig för statsoch familjeskattens bortskaffande blef vänskaver Bebra och Hersfeld till Rumpenheim. Alla våra trupper ha afmarscherat i riktning åt Fulda. På morgonen mottog ständerpresidenten tillsägelse att hålla plenum på förmiddagen, således under sjelfva gudstjensten, dock utan att ändamälet dermed uppgafs. Ständerna tyckte emellertid att saken icke brådskade utan uppsköts sammankomsten till måndagen. (Som bekant har kurfursten likväl sedermera flytt, men blifvit uppfångad af preussiska, truppen och tyvärr hans kära kassa också.) I fravkfartertidningar heter det under ofvannämnda dato: Sedan i gårlefva vi midt i vapenlarmet; genomtåg af stora truppmassor lärer förestå, och man väntar redan i morgon 30 å 40,000 man bairare och wirtembergare. Resande berätta att ett betydende antal preussiskt infanteri och husarer från Wetzlar inträffat i Giessen. Infanteriet befordrades genast med extratåg till Marburg, husarerna deremot färdades landsvägen. En del preussare qvarblefvo satht besatte bangården och bemäktigade sig telegrefledningea. De i Offenbach liggande darmstadtska trupperna ha begifvit sig till Giessen och Homburgs kontingent skulle der stöta till dem. ITALIEN. . Underrättelserna fråo krigsokådeplavsen i Italien torde enligt all snannolikhet att bli mera ful ständiga och pålitliga än från krigsskådeplatsen i Tyskland, enär de franska tidningarne hålla korrespondenter vid den ita: lienska armån, och på dessa tidningar skola slag. En korrespondent i Turin till tidningen Patrie letnner följande skildring af Garibaldis snkomst till fasta landet: ?Då jag fiek veta att Garibaldi väntades till Genua, hvarifrån han genast skulle resa till Como, begaf jag mig till Alessandria, som jag visste att generalen skulle passera med bantåget. Jag har aldrig sett en entusiasm lik den hvarmed generalen blef mottagen. 8å snart jernbantåget signalerades, genljöd luften af skallande bifallsrop. En utomordentligt stor menniskomassa hadesamlat sig vid stationen; männen stodo med blottade hufvuden, och qvinnorna lyfte upp barnen, för att alla skulle få se den ryktbare mannen. Garibaldi, som var lifligt rörd, helsade oafbrutet. Han åtföljdes af sin unge son Riciotti, doktor Albanese och flere vänner. Då tåget efter några minuters uppehåll satte sig i rörelse, ljöd från alla sidor ett lefve för hjelten från Caprera. Garibaldi såg fullkomligt frisk ut, ehuru man säger, att dr Helaton, som räddade honom från att få foten amputerad, förklarat, att han icke kan sitta till häst mer än två eller tre timmar.? En annan korrespondent till samma tidning skildrar tillständet i lägret vid Como, der de frivilliga kårer stå, fom skola kommenderas af Garibaldi: ?Lägret?, heter det, Pär i en feberaktig rörelse, man skrattar, man dansar, man sjunger, ty Garibaldi väntas i afton (den 12 Juni). Den hänförelse, som denne store patriot väcker, förklarar mig anledningen hvarför han hyser en så ringa tanke om menskliga storheter. Garibaldis namn skall man icke behöfva skrifva i historiens gyllene bok, det skall öfverlemnas muntligt från slägte till slägte. Det är endast få menniskors lefnadshistoria, som sålunda kan gå i arf bland ett folk, utan att det är nödvändigt att läsa den. jag kan förstå, att Garibaldi håller sig undan från alla ärebetygelser; han har sin lön i den kärlek, som en hvar hyser för honom, och han kan icke vara ärelysten, ty hvad är en ärebetygelse mot den lyckan att hvarje dag bli välsignad af trettio millioner menniskor. En hvar måste förvånas öfver den verksamhet som herrskar i lägret. Garibaldis ankomst är signalen till strid, och här finnes icke en man, som skulle vilja hålla sig undan, då den börjar. De ha visserligen icke haft lång tid på sig att exercera, men de ha väl användt sin tid. Hvarje dag ha de tillryggalagt långa marscher, men trots den tryckande hettan ha inga stannat efter. Det är deras uppgift att manövrera med utomordentlig snabbhet, att kunna visa sig än här, än der, ständigt oroa fienden och likväl icke bli öfverväldigade.? Genast efter sin ankomst till Como anträdde Garibaldi sin rundresa till depåterna. I Varese höll han följande tal till officerarne : ?Så är jag nu åter bland er, för att vi med hvarandra må fullända hvad vi hittills lemnat ofulländadt. Med sådant manskap (han visade härvid med handen på de frivilliga) under sådana officerare kan man allt uträtta åtskilligt. Jag är öfvertygad att Italien skall bli nöjdt med er. Mottag min helsning !? Entusiasmen var stor. Innan Victor Emannel gick till Milano i nögqvarter, höll han ett krigsräd med Periano, Vacca, DAmico och de båda veneianarne Bucchio och Padlucci om flottans pperationer. Härpå öfverlemnades åt öfvervefälhafvaren Persano förseglade order, som an skulle öppna ute på hafvet. Enligt Pays befann sig en okänd person, som icke var någon annan än Garibaldi, en hel dag palatset Pitti hos konungen och rådslog ned denne om planen för kriget. De fyra arwekårer, som st vid Mincio ich Po, angilvas hafva följande styrka: 1sta rmen (Lodi, general Durando) 44,800 man; pen snart slut, hvadan han afsattes och efterträddes af generallöjtnant v. Schenck. I dag på morgonen afreste han härifrån öfe väl myndigheterna i Preussen icke lägga be-!