Aftonbladet – 21 juni 1866, sida 2

Må, bröder, glasens klang och glammet hvila En stund i efertankens stilla famn, å minnets snabba speljakt glädtigt ila På tidens våg till det förflutnas hamn! Ett sekels fjerdedel i hast försvinne Liksom en drömlös natt förutan spår! . Klart som en morgonstjerna för oss brinne Den dag, som aldrig ur vår hågkomst går ! Hör! Dömens-helga klockor festligt ljuda, Och styckeskott allvarligt hålla takt ; Till orgelns brus och hymnerna, som bjuda Till altarrunden qvalens riddarvakt, Korsriddarne i lifvets strid med döden, Tromiännerna vid plågans dystra hof, De, som på guldvigt väga — menskoöden, Och 1e åt grafvens lek med guld. och lof. Hösgtidligt fram i templet skaran skrider, Högt klappar hjertat, kinden står i brand; Att viga sig så ung till lifvets strider, Att städse räcka lidandet sin hand, Att hvilans ro vid plågans rop försaka, Att anse nöjet nästan som en stöld, Att öfver lifvets eld vestaliskt vaka; Den eden går man ej med lugn och köld. Med mannamod i unga bröst vi gingo Vår ed, beseglad af en suck, en tår, Välsignelsernas arlaregn vi fingo I rikligt mått på vår förhoppnings vår, Handtryckningar från slägtingar och vänner, Och blickar — ögats språk förutan ljud. — Hos lyckan sjelf vi tycktes tempelsvenner, Och lifvet famnade vi som en brud,