Aftonbladet – 21 juni 1866, sida 2

Femte allmänna svenska läraremötet. Gårdagens allmänna sammankomst. Den under detta sammanträde behandlade frågan var den 3:dje i programmet, så lydande: Bland de anmärkningar, som framställas mot det nuvarande undervisningssystemet, är den, att det saknar enhet och medelpunkt. Den tid, då de klassiska språken bildade det centrum, omkring hvilket hela undervisningen rörde sig, är icke mer. Månne under sädana förhållanden en önsklig enhet och medelpunkt för undervisningen kan och bör sökas företrädesvis i något t läroämne? Eller skall denna icke snarare vinnas genom harmoni i behandlingen af de särskilda läroämnena ?? Öfverläggningen härom öppnades, liksom öfverläggningen om den dagen förut behandlade första frågan, af professor Ribbing, som äfven denna gåvg. började med en analys af frågan, utgörande i sjelfva verket en kritik af densamma, dervid den lärde talaren vidlyftigt utvecklade betydelsen af begreppen enhet och tharmoni4 och litet smått gäckades med det missförständ om denna b.tydelse, som han tycktes vilja ädagalägga att frågans författare hade låtit komma sig till last. Efterföljande talare komplimenterade hr Ribbing mycket för hans dialektiska skärpa och hans djerfva flygt i spekulationeas molnhöljda rymder, dit flera dock förklarade sig icke ha förmått följa honom. Han hade emellertid på färden tillbragt en icke obetydlig del af den korta tid, som är åt mötesförhandlingarne beskärd, samt hade lyckats gifva åt öfver. läggningen en riktning, som gick temligen mycket på sidan om den tanke, som, efter hvad det vill synas, legat till grund för fräs gans uppställning. Man kunde i den följande debatten särskilja två olika stämningar. Å ena sidan framkallade det i frågan uppställda antagandet att den tid är förbi, då de klassiska språken bildade det centrum, omkring hvilket hela undervisningen rörde sig, gensägelse från åtskilliga talare, som bestredo att en sådan förändring inträdt, medan andra åter sökte ådagalägga verkligheten af det uppgifna förhållandet. ÅA andra sidan fuanno sig åtskilliga talare föranlåtna att lemna utförliga framställningar af sina åsigter om skolans mål, som än förmäldes vara bibringandet af bildning, än förmögenheternas utbildning, än utbildning af förmögenheterna jemte bibringande af kunskap 0. 8. v. Dessa betraktelser förde åter in på talet om hvad som, med afseende på det af hvar och en antagna ändamålet, borde utgöra enheten för undervisningen. Några funno denna i språkundervisningen, under det teologerna, representerade af proj. Hulterants och lektor Elmblad, förmälde den vara kristendomsundervisningen, hvilken borde betraktas såsom hufvudämnet. Den emfas, med hvilken denna sistnämnda sats drefs, är tvifvelsutan ett ganska anmärkningsvärdt tidens tecken, bäntydande på det närmande mellan högkyrkligheten och pietismen, som man på sednare tider kunnat i mångahanda företeelser hos oss spåra. Sammanställer man här ifrågavarande yttranden med de af sektionen för kristendomsundervisningen beslutna resolutioner, andra företeelser att förliga, synes man deri finna en ganska tydlig benägenhet på vissa håll att vilja af svenska folket skapa ett enda stort konventikelsällskap och att för detta ändamål börja arbetet med de offentliga läroverken och med dem som utdanas att blitva deras ledare. Rektor Rabe och lektor Törneblad äterförde. slutligen debatten till ämnet, besvarande bäda frågans sednare del sålunda, att de bejakande förklarade att den önskliga enheten borde sökas i harmonii behandlingen af de särskilda läroämnena, hvilken harmoni åter måste åvägabringas genom lärarnes samverkan med hvarandra, så att hvar och en, under det han arbetar i sitt fack, dock. städse har skolans mål klart för sin blick och tillser att kunskaperna icke läggas bredwid hvarandra, utan att de komma att ingripa i hvarandra för åstadkommande af ungdomens harmoniska utbildning. Någon resolution med anledning et den debatterade frågan blef ej af någon ilrägasatt. I debatten hade deltagit hrz Ribbing, Bjursten, Hedlund (som yrkade större frihet r föräldrar och barn i valet sf läroämnen, hvilken vore bättre än den yppersta mekanism, som någon kunde uttänka), Montelin, Blomstrand, Hultcrantz, Elmblad, Rahe. Elowsson och Törneblad. ? Blott några få minuter återstodo derefter af den för sammanträdet bestämda tid, och begagnades de för att nedsätta två beredningar,, den ena bestående af rektorerna — rn A 2 om 1