Aftonbladet – 21 juni 1866, sida 2

Och denna mun, der talets guldflod flöt Så mäktig ur och fram i dagen vällde, Än sakta ilade, än skyhögt svällde Och omotståndligt sig sin bana bröt. Och denna panna, inom hvilken brann Den Vestaselden som vi snille kalla; Som tjuste vän och ovän öfvervann Och till det varma hjertat ledde alla. Ja, för vårt inre lefvande du står I lärosalen som i umgängslifvet. Och hur vår väg bland dagrar, skuggor går, Vårt ideal vi se i perspektivet. Hur mycket godt och skönt har du oss skänkt! Din kunskaps guld, i mödans lågor renadt, Hvad bäst du hoppats och hvad högst du tänkt, Allt med din godhets rikedom förenadt, Du vigde in oss i vårt lefnadsvärf, Exempel gaf hur man det väl förvaltar; Och lärde oss att ock den minsta skärf Blir ej försmådd på mensklighetens altar. Du vigde in oss i försakelsen, Dess törnen visade, men ock dess blomma: En uppfylld pligt; då visst förutan den Stå alla lifvets glädjekällor tomma. Du var vårt mönster jemt, vår föresyn, Vid plågans bädd, i kampen för vår like; Gick före oss i vetenskapens rike; Gick före oss till riket ofvan skyn. Och lycklig blef du i din nya verld, I ljusets hem, uti de blåa landen, Der, löst ur fjettrarne, den starka anden Fick styra hän sin fria forskningsfärd, Och verka oaflåtligt för det mål, Hvarefter vi, här nere, gå och leta, Som de, deruppe ofvan molnen, veta, När dunklet flytt och ögat solen tål. I dag har nedgått i det flyddas famn Ett fjerndels sekel sen den vackra festen, Den, der du blef den förste hedersgästen, Den, der vi tacksamt prisade ditt namn. Nu sitter du — det älska vi att tro — På en af dessa tusen gyllne kullar, Emellan hvilka eterhatvet rullar Sin bölja fram — der våra sälla bo,