Aftonbladet – 18 juni 1866, sida 3

ob TERS AA ST BRA TER BRYRAIETAAA OVE BAL :gemensamt rikta ett försoningens ord till de tvistande parterna; den enighet, som rådde mellan flde neutrala makterna, borde redan i och för sig hafva varit en pant för Europas säkerhet. Dessa makter hade lagt sin stora opartiskhet i dagen, r då de fattade beslutet att inskränka diskussionen i konferensen till endast de sväfvande frågorna. ; I För att lösa dessa frågor, ansåg jag för nödigt att beröfva dem den diplomatiska slöja, som höljde i ldem, och att taga i allvarligt öfvervägande så väl I furstarnes som folkens legitima önskningar. .. Den konflikt, som yppats, har tre orsaker: det illa begränsade geografiska läget af Preussen, Tysklands sträfvan efter en politisk omgestalt; I ning, mera öfverenstämmande med nationens behof, och nödvändigheten för Italien att försäkra Isig om sitt nationella oberoende. De neutrala makterna kunde icke vilja inblanda sig i de främmande staternas inre angelägenheter. Trots detta hade de hof, hvilka tagit del i Jaffattningen af den tyska förbundsakten, rättighet att pröfva huruvida de begärda förändringarne icke voro så beskaffade, att den bestående j Ordningen i Europa riskerades. Å Hvad oss beträffar, skulle vi för mellanstaterna di tyska förbundet hafva önskat en innerligare förbindelse, en kraftigare organisation och en mera d betydande roll, för Preussen mera likartighet och makt i norden, för Österrike upprätthållandet af dess höga ställning i Tyskland. Vi skulle dessutom hafva velat, att Österrike emot en billig ersättning måtte afträdt Venetien till Italien; ty om Österrike i förening med Preussen och utan hänsyn till 1852 års fördrag fört krig emot Danmark i tyska nationalitetens namn, så synes det mig rättvist, att detiltalien måste erkänna samma princip, derigenom att det fullständiggjorde halföns oafhängighet. Dessa äro de ideer, som vi för betryggandet af Europas lugn skulle hafva försökt att göra gällande. Nu är att befara, att endast vapnen komma att afgöra deröfver. Hvilken hållning anstår Frankrike gentemot dessa eventualiteter? Skola vi betyga vårt missnöje, emedan Tyskland finner, att 1815 års fördrag ej förmå tillfredsställa dess internationella sträfvanden och upprätthålla lugnet i dess inre. kriget, som står i begrepp att utbryta, hafva vi blott 2:ne intressen: bevarandet af jemnvigtien i Europa och upprätthållandet af det verk vi i Italien hulpit till att uppföra: Men är icke Frankrikes moraliska kraft tillräcklig att häfda detta dubbla intresse? skall det ej blitva nödvändigt att draga svärdet för att gifva gehör åt ordet? . Jag tror det icke. Om trots våra bemödanden fredsförhoppningame icke förverkligas, så äro vi icke desto minre genom de i striden invecklade hofvens förklaringar försäkrade om, att, huru kriget än resulterar, ingen af de frågor, som intressera Frankrike, kommer att lösas utan Frankrikes bifall. Förblifve vi alltså i en uppmärksam neutralitet och starke genom vår oegennytta, lifvade af den uppriktiga önskan, att Europas folk må förgätå sina stridigheter och förena sig för det enda målet: civilisationen, friheten och framåtskridandet! Förlitande oss på vår rätt, må vi förblifva lugna i vår styrka! Jag beder att Gud må taga eder, hr minister, i sitt nådiga beskydd. .. Napoleon.? Detta bref upplästes ilagstiftande församlingens möte den 19 dennes af statsministern Rouher och upptogs af folkrepresentanterna med lifliga bifallsrop. Statsministern tillfogade, att kammaren, efter att hafva hört denna skrifvelse, utan tvifvel skall finna diskussionen af de tyska och italienska angelägenheterna öfverflödig. Ja, Jal!? ropades från alla sidor, och ehuru Thiers, Jules Favre och Alfred Leroux försökte få debatten öfver de utländska angelägenheterna fortsatt, antog dock kammaren dess afslutende med 202 röster mot 34. TYSELAND. Sedan den 6 Aug. 1806, då kejsar Frans den andre nedlade tyska kejsarkronan och förklarade tyska riket i dess dåvarande form upplöst, har knappast varit någon vigtigare och mera afgörande dag i Tysklands nyare historia än den 14 Juni 1866. Den mäktigaste af de rent tyska medlemmarne i det 1815 stiftade förbundet, stormakten Preussen, har utträdt ur förbundet. Sedan med undantag af Baden alla mindre konungariken och stater af andra rangen (Baiern, Sachsen, Habnovef, Wirtemberg, Churhessen, Darmstadt, Braunschweig, Nassau) samt 16:de Kurian (Lichtenstein, Reuss, Schaumburg-Lippe, Lippe-Detmold, Waldeck .och Hessen-Homburg) röstat med Österrike mot Preussen för en mobilisering af hela förbundsarmån, förklarade preussiska ombudet, hr BSavigny, att Preussen måste anse förbundstraktaten bruten. Dock ville konungen icke derför anse förbundets nationella. grund upphäfd, utan tvärtom fasthålla de i en cirkulärnot af den 10 Jani framställda grunder till ett nytt förbund med dem som vilja räcka handen dertill. Med Preussens utträde kan visserligen icke hela förbundet sägas vara sprängdt och upplöst, men det är likväl klart att det icke kan återupprättas inom de gamla gränserna och på den gamla grunden. Det förestår nu en strid på lif och död mellan Preussen, som frigjort sig från förbundet, och Österrike jemte de förbundstrogna regeringar, som vilja tvinga det till lydnad mot det ?oupplösliga? förbundets auktoritet. Ställningen inom Tyskland liknar på ett öfverraskande sätt förhållandena i Nordamerika före början af det sednaste kriget. Preussens ställning är alldeles Jik de konfedererade sydstaternas, hvilka förklarade unionen upphäfd och motsatte sig förbundsregeringens beslut med väpnad hand; det kommer nu an på om Österrike och förbundet äro i stånd att kufva denna motsträfviga makt och tvinga in den under de gamla lagarne. Det preussiska förslaget till reform af förbundsförfattningen innehåller hufvudsekligen följande: Förbundets område ska!l bestå af samma stater som hittills med undantag af Österrike och Holland. Förbundets lagstiftande makt utöfvas af en periodiskt sammanträdande nationalrepresentation, och ett beslut blir giltigt, då en majoritet vid förbundsdagen och en majoritet inom representationen äro ense derom, Ean reorganisation ef förbundsdagen skall ske genom underhandling mellan förbundsregeringarne i förening med det föreslagna parlamentet. Nationalrepresentationen framgär ur direkta val enligt riksvallagen af den 12 April 1849, Marinen i Östersjön och Nordsjön ställes under Preussens kommando; örlogshamnarne i Kiel och Jadhebugten blifva förbundshar nar. Förbundets landtmakt delas i två föra bundsarmer en nordoch en sydarmö6. 1 krig och fred har rg af Preussen befälet öfver den förra, och konungen af Baiern öfver den andra. Förbundets förhållanden ill de tyska landsdelarne i Österrike ordnas genom serskilda traktater, sedan först