Aftonbladet – 16 juni 1866, sida 3

sitt skrål ackompagnera dem, som från Ladugäårdslandets många krogar skojande begifva sig hem -— detta måste man fördraga utan hopp att få det afhjelpt, ty polisen på Ladugårdslandet sofver sedan många år som en stock eller slår döförat till för det ofog som kunde och borde beifras — men till råga på allt taga sig de till Ladugårdsgärdet kl. 4 om morgnarne ut tågande artilleristerna, den ena afdelningen efter den andra, friheten att under marschen genom gatorna i unison-chorus, mycket liknende skrål, uppstämma fosterländska sänger med den kraft, att ingen menniska med friska hörselorganer kan undgå att få sin nattro förstörd. Det är med anledning häraf som insändaren å många Ledugårdslandsboers vägnar vågar till hufvudstadens artilleribefäl ödmjukligen hemställa, att deras underlydande, hvilkas såkallade sång i sig sjelf visserligen är oskyldig, men alldeles oförsverlig midt i natten på hufvudstadens gator, måtte tillhållas att stäfja sin sånglust tills de komma ut på gärdet, der de med full hals kunna få ge luft åt sina patriotiska känslor, eller att åtminstone detta gatusjungande ej måtte få ega rum förr än efter kl. 6 om morgnarne: Ladugårdslandsbo.