Aftonbladet – 14 juni 1866, sida 2

emot i det jag föresatt mig och du skall få Ise att hin onde sjelf ej rår med mig, det är alltsammans. Men vi skola icke bli onda nu på söndagen — det är ju syndigt; dessutom har jag ej ännu slutat historien. Osborne hade nemligen återtagit sin bok och låtsade läsa, ehuru han egentligen blott sväljde sin harm, Han lade knappt bort boken vid fadrens ord. Som jag sade, när jag först talte med Gibson, försäkrade han att ingenting sådant der var i fråga och lofvade att underrätta mig om det framdeles skulle bli, och så kom han och berättade mig det här. tcHvad? Jag vet ej huru vidt det framskridit. Det var något i Osbornes stämma, som squiren ej tyckte om, och han svarade häftigt: Det här, naturligtvis — som jag nyss sade dig — att Roger gick åstad och friade till den här flickan samma dag han reste, efter det han lemnat oss, och emedan han i Holliogford väntade på diligensen. Ibland skulle man kunna tro att du var riktigt enfaldig, Osborne.4 Jog kan blott säga att dessa omständigheter voro mig alldeles obekanta; ni har aldrig förut ens nämnt dem, det försäkrar jag er.4 Nå, det är detsamma om jag gjorde det eller ej. Jag vet i alla fall att jag sade dig ett Roger friat till miss Kirkpatrick — jag önskar hon vore hängd! — och det öfriga borde du af dig sjelf hafva förstått. Kanhända, svarade Osborne artigt. Och får jag fråga huru denna miss Kirkpatrick, som tyckes mig vara ett mycket intagande fruntimmer, upptog Rogers frieri? Åh, hon sade ja och tackade till, tänker jag, sadesquiren buttert. En Hamle Jag q y .