Aftonbladet – 14 juni 1866, sida 2

igen — jag skulle bra gerna vilja det, det skulle jag!s Det är möjligt att Osborne till slut kunde fattat mod att anförtro sitt förhastade giftermål åt squiren, om icke denne i en olyck lig stund omtalat Cyntias och Rogers förlofning. Det var en regnig söndagseftermiddag då far och son sutto tillsammans i det stora ödsliga förmaket. Osborne hade icke på förmiddagen varit i kyrkan, men squiren hade varit der och sträfvade nu med att genomläsa en af Blairs predikningar. De hade ätit middag tidigt, såsom alltid om söndagarne, och antingen detta, eller predikningen, eller det regniga vädret, gjorde att eftermiddagen blef outhärdligt läng för squiren. Han hade vissa oskrifna föreskrifter för att tillbringa söndagen på ett passande sätt. Kallt kött, läsning i postillan, att icke röka förrän efter aftonbönen, att tänka så litet som möjligt på åkerbruket och skörden, att i sina bästa kläder sitta inne i förmaket så länge som var förenligt med att gå två gånger i kyrkan och säga de öfliga svaren under högmessan betydligt högre än klockaren — detta var hufvudsumman af dessa föreskrifter. I dag hade det regnat så oupphörligt att han ansett sig kunna underlåta att bivista aftonsängen, men äfven med den ovanliga njutningen af en middagslur, blef tiden förfärligt lång innan tjenstfolket visade sig på hemvägen från kyrkan — en hel rad af paraplyer. Han hade nu en half timme stått vid fönstret med händerna i fickorna och mer än en gång hade hans läppar af gammal vana sammandragit sig till en hv:ssling, dock genast afbruten såsom syndig, och nio gånger af tio förbytande sig i en gäspniog. Han såg förstulet på Osborne, som satt bredvid kaminen, med en bok, i