Aftonbladet – 12 juni 1866, sida 3

?Jag? sade Molly högst förundrad, ty något dylikt hade aldrig fallit henne in. Allting tycktes henne gå på tok i denna verld, och det hade förefallit henne som om det aldrig skulle kunna gå rätt igen — än mindre att hon skulle kunna vara lycklig. Der är han!? utropade Cyntia. PJag hör honom gå i förstugan.? Och hon sprang ned emot doktorn och lade sin hand på hans arm och tackade honom så hjertligt och innerligt med så emekande ömhet, att något af hans fordna vänskap för henne återkom och han glömde för ögonblicket alla de orsaker till missnöje, som han hade emot henne. PSeså, ingenting att tacka för, min lilla vän?, sade han. ?Det är icke mer än rätt att du bibehåller dig i dina slägtingars vänliga åtanka — och nu tala vi ej mera om den saken. Jag tror att din far är den hyggligaste karl jag känner?, eade Cyntia då hon äterkom. ?Det är också derföre jag ärså rädd att förlora hans goda tanka och derföre jag alltid blir så ledsen när han: är ond på mig. Och låt oss nu tänka på min resa. Ack hvad det skall blij roligt. Och på visst sätt blir det en lättnad att slippa ifrån Hollingford på en tid.? , Blir det?? sade Molly litet tankfullt. Q, ja! Jag menar ej att skiljas från dig det blir allt annat än roligt. Men en smäåstad är en småstad och London är London. Ja, skratta du! Jag har alltid hyst ett visst deltagande för monsieur de la Palisse — Monsieur de la Palisse är död, Han mistade sitt lif; En qvart förrän han dog Var han ännu vid lif — sjöng hon så muntert att Molly ej kunde begripa huru hon hade bjeria dertill, om