Aftonbladet – 12 juni 1866, sida 3

-—— — —— — VÄ I VV VV hade kanske det fordna bandet dem emellen kunnat återknytas, men nu hade Osborne antagit så många af en juklinge vanor, at han ej kunde slita sig derur. Ett par gänger öfvervann squiren sig sjelf ända derhän att han bad sonen följa med sig ut, men då gick Osborne vanligtvis till fönstret och upptäckte ett litet moln som hotade med regn eller storm, så att han kunde få orsak att stanna inne vid sina böcker. Men om det var fråga om att resa bort, hvilket ganska ofta förekom på sista tiden, utvecklade hån en feberaktig energi; regnmöln, östanvind, fuktiga dimmor betydde då ingenting, och som :squiren ej: visste orsaken till denna åfver att komma från hemmet, fick han i sitt hufvud att den härrörde deraf att Osborne hade tråkigt på Hamley och ledsnat vid sin fars sällskap.