Aftonbladet – 12 juni 1866, sida 2

Jag har stor lust att icke låta Cyntia resa?, sade mrs Gibson, begrundande. Jag kan det ej heller, mamma, sade Cyntia rodnande. Mina klädningar äro så gammalmodiga och fula, och jag kan ej köpa någon ny sommarhatt i år. Åh, det kan du visst, och det är hög tid att du skaffar dig en ny sidenklädning. Du bör hafva sparat en god del, ty jag mins ej när du köpte dig något nytt. Cyntia tycktes ämna säga något, men afbröt sig genast. Hon bredde smör på sitt rostade bröd, men glömde att äta det; efter ett par minuters tystnad sade hon, utan att se upp: ?Jag kan icke resa till London. Jag skulle finna det mycket roligt, men jag kan det verkligen icke. Skrif strax och säg nej, mamma !? Hur kan du vara så enfaldig, barn! När en man som mr Kirkpatrick sänder en sådan bjudning går det ej an att afslå den utan giltigt skäl. Och så vänligt af honom sedan!? ?Men kan ieke du resa i mitt ställe, mamma ?? ?Nej, nej, det går icke an?, sade mr Gibson bestämdt. Man kan ej på det sättet öfverflytta en bjudning från den ena till den andra. Men den orsak du förebär, Cyntia, förekommer mig verkligen alltför obetydlig, om du ej har något annat skäl. Det är ett skäl så godt som något annat4, sade Cyntia och såg upp. I detta fall måste jag verkligen få afgöra saken sjelf. Det kunde ej gå an att komma dit i gammalmodiga, slitna kläder, ty äfven då de bodde i Doughty Street var min tant mycket noga med sin klädsel, och nu då Margaret och Helen äro fullvuxna och de äro så mycket ute — jag ber er, säg in