Aftonbladet – 12 juni 1866, sida 2

jade, utan att meddela det ringaste afinnehållet, genast kommentera detsamma: PJag tycker de kunde kommit ihåg att jag är dem ett slägtled närmare, men ingen ryr sig numera om slägtkärlek, och jag tyckte så mycket om honom och köpte en ny kokbok, bara för att han skulle få det trefligt och behagligt och som han var van vid.? Detta sades i klagande, djupt förebrående ton, men då ingen visste hvari olyckan bestod, var det svårt att kunna finna på några tröstegrunder. Slutligen sade doktorn: Om du önskar vårt deltagande, måste du säga oss af hvad natur dina sorger äro. Åh, det förstås, han menade nog väl dermed, men jag tycker bara att jag borde blifvit bjuden före Cyntia?, svarade hon, med en blick i brefvet. ?Hvem är han? Och hvad är det för slags välmening?? — Mr Kirkpatrick, naturligtvis. Det här brefvet är från honom och han ber Uyntia komma till London och besöka dem, men säger icke ett ord hvarken om mig eller dig, min vän. Och jag vet att vi gjorde allt hvad vi kunde f.r att han skulle trifvas, och han borde verkligen bjudit oss först, tyckes det mig.? Som jag omöjligt kunnat komma, så gör det mig alldeles detsamma. Men jag hade kunnat fara, och i alla fall borde han gjor: det bara af höflighet. Så otacksamt också, när jag afstod mitt toilettrum åt honom!? Ja, och jag klädde mig till middag hvar dag, så länge han var här, om vi nu skola tala om alla våra uppoffringar för bans skull. Men jag har aldrig derföre väntat att bli bjuden till honom. Jag skall bli hjertligt glad om han bara vill komma hit igen.?