Aftonbladet – 8 juni 1866, sida 2

ket om Cyntia Kirkpatricks sätt at vara: hon är aldrig skygg eller förlägen och ändå icke det ringaste iramfusig, hon är en riktig god bjelp i ett sällskap, ty hon kan tala med alla, och om hon är en liten smula bebagsjuk, så är ju det så naturligt vid hennes älder! Den snälla Molly, deremot, hon är just som litet tafatt ibland — hon slog sönder en af våra bästa äkta koppar, sist hon var hos os2, och spillde kafte på den nya mattan, och så blef hon så förlägen deröfver att hon satte sig i en vrå och teg som muren hela aftonen.? Hon var så ledsen, syster, öfver hvad som händt?, sade miss Phebe, mildt förebräende; hon var alltid trofast mot Molly. ?Ja, har jag sagt att hon icke var det? Men behöfde hon sitta och se tråkig ut hela oftonen för det?? Men du var bra missnöjd — bra sträng —? Ja, jag anser det som en pligt att vara sträng och opd med, då jag ser att unga menniskor äro vårdslösa. Och då jag vet hvad som är min pligt, så gör jag det, kyr ingenting, utan min pligt, och det borde folk tacka mig för. Det är icke en hvar som gör sig den mödan, det vet mrs Goodenough. Jag håller mycket af Molly, både för hennes mors skull och hennes gen; jag tror föröfrigt att hon uppväger stt halft dussin sådara som Cyntia, men lerföre hehöfde hon ej slå sönder min bäta tåkopp och sitta och göra ingenting sedan.? Men nu förklarade mrs Goodenough attj. won ver trött och behöfde sofva. Mollys el och miss Brownings äkta koppar utgjorle nemligen ej på långt när ett så intresant samtalsämne som mrs Gibsons förnäma lägtingar. r Kirkpatrick hade, han som många anre, sträfvat i sitt yrke för att uppehålla sig