Aftonbladet – 7 juni 1866, sida 3

menniskor kunna vara. Men hvarför skall du nu taga allting så förskräckligt allvarligt, Molly? Du ser så olycklig ut, som om jag ölverflyttat på dig de bannor din far gaf mig.4 Ja, ty jag tror ej att du värderar Roger så som du borde, Cyntia4, sade Molly beslutsamt; det fordrädes ej så litet mod för att kunva säga detta, ehuru hon ej sjelf visste hvarför det förekom henne så svärt. Jo, det gör jag! Men det är ej min natur att falla i hänryckning öfver allting, och jag tror ej att jag någonsin kar blifva hvad man kallar kär. Men det gläder mig att Roger håller af mig och att jag kon öra honom lycklig, och jag anser honom för den bästa och älskvärdaste man jag någonsin sett, alltid med undantag af din far, när han icke är ond på mig. Hvad kan jag säga mera, Molly! Du vill väl ej att jag skall säga att han är vacker?4 Jag vet nog att de flesta tycka att han är ful, men... Ja, jag är af de flestas mening i det felet. Men jag tycker ändå om hans utseende — jag tycker om hans fulhet, 0, tusen gönger mer än mr Prestons vackra ansigtelt För första gången under hela detta samtal tycktes Cyntia tala fullt uppriktigt. Hvarför mr Prestons namn skulle blifva nämnåt, visste hvarken hon sjelf eller Molly; det var helt och hållet en händelse, men Öynties blickar brunno och hennes läppar sammanpressades, då hon uttalade hans namn. Molly hade sett detta förr och alltid i anrledning af mr Prestons namn eller närvaro. tCyntia, hvarför tycker du så illa om mi Preston? uGör icke du det också? Hvarför frågar du mig det? Och dock, Molly, tillade hon. och ett uttryck af trötthet, eller snarare slapphet, visade sig ej blott i bennes drag, men i hennes hållning och hela gestalt Molly, hvad skulle du tänka om mig, i fel jog till eluts gifte mig med hovom?4 tMed honom? Har han friat till dig? utbrast Molly ytterligt förundrad.