Aftonbladet – 7 juni 1866, sida 2

lofvad med honom; jag skulle gerna gjori det, men han ville det ulls icke.? Därskaper, Cyntia! Men låt oss icke mera tala derom. Jag har sagt allt hvad jag ville säga. Jag wor att alltsammans var blott tanklöshet. Men låt det bara al. drig hända mera.? Med dessa ord steg han upp och gick ut, för att få slut på ett samtal, som ledde till ingenting och blott retade hosom. Icke skyldig, men den anklagade anbefalles att aldrig göra så mer — är det icke ungefär så, Moliy?? sade Cyntia, lemnande sina tårar fritt lopp, oaktadt hon smålog. PJag tror nog din far kunde göra mig god och rättänkande, om han bara ville göra sig besvär dermed och icke vore så sträng. Och till alla dessa ledsamheter var den der tråkiga pojken nu skuld! Han låtsade som om det gick honom så förskräckligt djupt till sinves, som om han älskat mig i är, i stället för dagar eller kanske timmar, om sanningen blefve sagd.? Jag var nog också rädd att han skulle begyana tycka om dig, sade Molly. Det föll mig verkligen in ett par gånger; men jag visste ju att han skulle stanna här helt kort, och jag tävkte att det bara skule vara obehagligt för dig om jag talade derom. Men nu önskar jag att jag hade gjort det!? Det hade ej gjort någon skilnad alls! utbrast Cyntia. ?Jag såg att jag behagade honom, och jag tycker om att behaga alla: det ligger i min natur att söka göra mig omtyckt af alla jag kommer i beröring med, men de skulle bara ej gå så långt i sin ömbet för mig, ty det är så besvärligt och tråkigt. Jag skall afsky rödhårigt folk i hela mitt lif. Och en sådan figur som denne skulle vara orssk till att din far är så miss. nöjd med mig!? Molly hade en fråga på tungan, men som hon återhöll, emedsn hon fann att den ej var grannlaga; emellertid halkade den nästan omedvetet öfver hennes läppar: ykell du säga Roger detta?