detta friska vinterväder, men jag tror nog att de snart äro här igen. Hon fortfor att säga små, engenäma, me ningslösa fraser till den unge mannen, son med ett visst välbehag mottog hennes ar tigheter, men som var mycket upptagen ai att lyssna efter det välbekanta Jjudet aj portklinkan och af de lätta, spänstiga stegen i trappan. Slutligen hördes begge delarne. Förmeksdörren öppnades och de unga flickorna inträdde. Cyntia kom först, strålande, glad och varm, med friska rosor på kinden och med frisk glans i ögat. Hon såg förvånad ut vid äåsynen af en främling och stannade vid dörren ett ögonblick. Straxt derpå kom Molly, leende, rödblommig, med gropar i kinderna, men ej en sådan sirålande skönhet som Cyntia. Ah, mr Coxe, är ni här? sade hon och räckte honom handen, helsande vänligt. uJa; det förefaller mig som om det var så längesedan jag såg er. Ni har blifvit så läng och så... så... ja det är visst bäst att jag icke säger hvad ni blifvit mera, svarade han. Han talade mycket fort och höll hennes hand i sin hela tiden, hvilket hon allsicke tyckte om. Mrs Gibson presenterade nu sin dotter, och de båda flickorna började tala om sin promenad, som de funnit mycket oehaglig. Mr Coxe förstörde genast vid letta första sammanträffande alla möjliga tsigter till lycka genom att alltför tydligt ägga sina känslor i dragen, och då mrs sibson deruti troget bistod honom, blef Molly helt förskräckt, drog sig tillbaka och vortiade alldeles den vänlighet hon först risat honom. Detta stötte honom rag an ansåg det högst otacksamt af Molly, är han tänkte på huru trofast han varit i lessa långa två år; när allt kom omkrin far kön ej heller den underbara skönhel