misstag, pappa. Osborne och jag äro gode väcner och kunna aldrig blifva mora, de försäkrar jag. Det är allt hvad jag kar säga dig.? . Det är tillräckligt, min lilla flicka. De var en stor lättnad. Jag vill ej att någon ungherre skall röfva min lilla Molly ifrån mig ännu — jag skulle sakna henne bittert.? an sade detta nästan mot sin vilja, men hans hjerta var för fullt i detta ögonblick, för att icke utgjuta sina känslor i Ord. Verkan af dessa ord var emellertid förunderlig. Molly slog armarne om hans hals och började gråta som om hennes hjerta ville brista. Seså, seså, sade han och klappade henne sakta på axeln, samt ledde henne till soffan, ?gråt icke mera. Jag ser så många tårar gjutas för verkliga sorger, att jag helst vill slippa se dem i hemmet, der, som jag hoppas, de gjutas för inga sorger alls, Eller är du verkligen bedröfvad ötver något, min lilla flicka?? fortfor han och upplyfte hennes hufvud för attse på henne. Hön smålog genom tårarne och sade: ?Nej, nej, älskade pappa, icke nu. Det är så roligt att så här rå om dig allena. Jag känner mig då så lycklig.? Mr Gibson förstod väl huru mycket som låg i dessa ord, men han visste att det ej fanns någon hjelp för hvad som blifvit följden af bans eget obetänksamma handlingssätt. Det var i alla fall bäst för dem båda att ej kläda i ord hvad de kände. Han kysste henhes kind och sade: ?Det var snäll:, min lilla Molly! Nu kan jag med lugn lemna dig — jag har redan alltför länge stått här och pratat med dig. Gå ut och gå litet — tag Cyntia med dig, om du har Just. Jag får lof att gå nu. Farväl, min flicka lilla.? Hans ord verkade söm ett stimulerande