Kom, Molly?, sade Cyntia hastigt; låt oss sjunga den der duetten, som vi inöfvat; det är bättre än att tala på det här sättet.? Det var en liten munter, fransk duett. Molly sjöng den vårdslöst, med tungt hjerta, medan Cyntia deremot sjöng med sprittande lif och glädtighet, men vid de sista tonerna brast hon i konvulsivisk gråt och ilade uppför trapporna och in i sitt sofrum. Molly följde henne utan att fråga efter hvarken hvad fadren eller styfmodren sade; men Cyntia hade stängt sin dörr, och på alla Mollys böner att få komma in, hördes intet annat svar än Cyntias gråt och snyftningar. Det var mer än en vecka efter detta sam? tal, då mr Gibson fann sig hafva tid att besöka squire Hamley, och han hoppades i sitt . hjerta att Roger innandess hunnit skrifva och berätta sin far det steg han tagit. Men han såg genaet att squiren ingenting visste som kunde störa hans sinneslugn. Han såg friskare ut än förr; hans blick var gladare, hans kinder buro helsans färg, hvilket allt kom sig dels deraf att han numera vistades mycket i fria luften, dels af den glädje Roger på sista tiden beredt honom. Visst saknade han gossen? icke så litet, men när denna saknad blef honom för tung, tände han en pipa och genomläste lord Hollingfords bref, som han dock kunde nästan utantill. Så snart mr Gibson helsat, frågade han: Har ni haft bref från Roger ännu?? Ja, det har jag; här är det, vill ni icke läsa det?? Mr Gibson läste brefvet, utan att emellertid taga mycket god reda på innehållet sedan han med n hastig blick förvissat sig att Cynatias namn icke var nämndt deri. Hm! Jag ser att han ej omtalar en tem