STOCEHOLM don 5 Juni. I morgon afton företages i förstärkta statsutskottet bland annat votering rörande frågan om anslag till fortsättning af norra stambanan. Utan att nu vilja inlåta oss på riktningen af den bansträcka, som närmast kunde ifrägakomma, hemställa vi till dem, som i denna sak nu afgöra med rikets ständers rätt, huruvida de icke under det skick, hvari saken sig nu betinner, freda sitt samvete bäst genom att stanna vid hvad K. M:t och sedermera stateutskottet föreslagit och silunda, då statens tillgängar icke för deuna gång medgifva något mera betydande anslag för nämnde slambanas fortsättande, äfven låta frågan om riktningen bero till nästa riksdag. Det avslag af 500,000 rdr, som tvenne stånd i enlighet med hr Staaffs reservation velat anslå till norra slambanans forisättning i rikiniog mot Sala, utgör en så ringa del af hela den summa, som kan komma att erfordras, att någon nämnvärd tidsvinst för norra stambanans fulländning nom icke kan ernås. Hufvudsaken för dem, om ifra för detta lilla anslag, synes i liva verket vara att få en riktning bestämd, eller åtminstone möjligheten för ett par AN riktningar att ilrägakomma unda: Vi bekänna uppriktigt, att denna ifver att få en riktning på dylikt sätt fastspikad?, denna rädsla för att en närmare besinning och utredning skall få göra sig gällande i afseende på bandelar, för hvilkas anläggning medel ännu saknas, förefalla oss i och för sig sjelfva något misstänkta, Särskildt synes det oss föga lämpligt att en fråga, som så nära berörer flera ansenliga provinsers och hufvudstadens vigtigaste intressen, skulle erhålla sin lösving gevom slumpoch intrigmaskineriei i ett förstärkt statsutskott, då saken utan ringaste olägenhet kan och enligt regeringens åsigt bör uppskjutas, och då en ny representation sammanträder efter föga mer än ett halft ärs förlopp. De som mest ifra iör det skvndsamma ?fastspikandet, synas isynnerbe: vara rädda för en sak, nemligen möjligheten deraf, att en blifvande utredning och eti noggrannt afvägande af alla omständigheter skulle kunna leda till en öfvertygelse derom, att jernvägsanläggningarne norr om Stockholm måste afse dels en lättad förbindelse mellan Dalarne och Mälaren och dels kommunikationen mellun hufvudsiaden och Norrland samt att hvardera kräfver sin särskilda bansträckving. Det är fruktan för att tvenne banor, en direkt till Dalarne och en till Gefle, skulle kunna ifrågakomma — det är denna fruktan, som framlyser ur motioner, reservationer och artiklar, författade af dem, som ifra för ett anslag redan nu för norra stambanans fortsättning mot BSala. Man har hittat på, att en bana öfver Sala till Storvikens station på Falu Gefle-jernvägen skall innebära ett törmedlingsförslag?, som skulle tillfredställa båda de ofvanföre påpekade stora och berättigade intressena. Men det är fara värdt, att den icke skulle till fredsställa någondera. För begge skulle denna kommunikatioosled blifva nIltför krokig och lång och den skulle icke bereda Westmanland och Dalarne någon förbättrad kommunikation inbördes och icke beröra det nordliga Uplands skogsoch bergsbrukstrekier. Men den skulle deremot ha en stor dygd, som i många af fastspikningsifrarnes ögon uppväger allt avnat: den skulle nemligen bli så beskafiad, att all trafik från Dalarne måste för att komma till stambanan begagna den vestliga hälften af Falu Geflebanaa och all trafik söderut från Gefle och norrländska kusttrakterna må ste för samma ändamål begagaa den östliga hälften af samma privatbana. Vi äro inga motständare tll Falu-Geflejernvägsbolaget; vi glädjas öfver den framgång det redan rönt och önska detsamma för framtiden allt godt. Men vi anse dock dess intresse icke böra sättas framför större och allmännare intressen och vi anse det föga lämpligt ef deta intresses målsmän att emot regeringens, statsutskoltets och två stånds uttalade mening nu försöka genomdrifva siva syften och få den närmare utredningen af saken undanröjd.