Aftonbladet – 2 juni 1866, sida 6

utom några dumma, tråkiga skolflickor.? När kommer han till Paris?? frågade Molly. cNästa onsdag, trodde han. Jag skal skrifva till honom på Paris, eller låt oss säga att han skall skrifva till mig derifrån. ty det är åtminstone säkert.4 Molly började kläda om sig, sade icke mycket och rörde sig långsamt och ordentligt som vanligt; Cyntia, som satt stilla, tycktes deremot vara mycket orolig. O, huru innerligt Molly önskade att hon skulle gå! Kanske, till sluts, sade Cyntia, efter en stunds tystnad, att vi ändå aldrig bli gifta. 4Hur kan du tala så?4 sade Molly nästan med bitterhet. Det är ej ringaste anledning deriill. Jag begriper ej huru du ett enda ögonblick kan uthärda tanken derpå. cAhS, sade Cyntia, Stag det nu icke så allvarsamt heller. Jag menar icke precist hvad jag säger; men allt detta förefaller mig ännu som en dröm. I alla fall tror jag det är lika mycket för som emot saken — giftermålet menar jag. Men två år! Detär bra länge: han kan ändra tankar, eller jag kan göra det, eller jag kan fatta tycke för någon annan och förlofva mig med honom — hvad skulle du säga om det, Molly? Som du ser, sätter jag döden cch sådana bedröfliga saker alldeles åsido; men ändå kan mycket hända på två år. Tala icke så, Cyntia4, sade Molly halft för:viflad. Man skulle kunna tro att du ej frågade efter honom alls, då han håller så af dig!4 Kors, sade jag att jag ej brydde mig om honom? Det var icke meningen. Jag vill bara vara beredd på allt. Jag hoppas af all: hjerta att ingenting må komma i vägen för vårt giftermål. Men du vet väl att sådant kunde bända, och7jag trodde mig just tega ett stort steg på visdorens trappa, då jag sålunda beiänkte allt hvad framtiden bär i i sitt sköte. Jag vet bestämdt att alla de visa och förständiga menniskor jag känner, anse det som en dygd att beständigt hafva dystra aningar om framtiden. Men jag ser