Aftonbladet – 2 juni 1866, sida 3

sändare om den allmänna brist och nöd ställda belägenhet, hvari befolkningen mn betinver sig. Brefskrifvaren säger: Ja kan ej underlåta att öppna mitt fulla hjerta som vill brista i kampen mot den tilltagar de fattigdomen. Vi hafva sluppit öfver de hårda vintern med de tiggareskaror här va rit lägrade och dragit förbi, och man hop pades att de skulle minskas sedan det blefv vår. Men nej, de hungrande skarorra är lika stora, en folkvandring utan all ända Man har väntat att de i södra Finland, di så många vandrat, skulle finna arbete. Ni återvända de, sedan äfven denre förhopp ning gått om intet, och försöka lifnära sig med tiggeri. Detta är dock en klen utväg Få af bönderna hafva sjelfva bröd; de flest: ha sedan Mars månad, ja tidigare på skul skaffat sig spanmål för sina familjer t:ll nog höga priser af 32, 36 å 40 mark pr tunn: råg, och äfv.n till dessa priser är det snar omöjligt att få på skuld. Hvad skola de då gifva alla dessa tiggare? Följden är den att de bettlande ieke kunna erhälla dei nöd vändigaste till lifsuppehälle, utan få vandre hela dagarne långa sträckor utan att få er enda bit. De svälta derföre till en grad som knappast kan beskrifvas. Afven jag har af mina tillgångar föreökt gifva hvad som varit möjligt, nu måste jag inskränka denna gifmildhet och stålsätta mitt bjeria, ty lårarpe äro strax toma och jag har sjell icke mera kredit att skuldsätta mig för att lindra nöden. Hr Mannelins beckoch hartsfabrik vid Wasa nedbrann den 20 Maj kl. 7—12 f. m. Endast en mindre del var försäkrad. Elden hade löskommit utom fabriken, som det tros i en spånhög. Uti fabriken hade eld icke varit begagnad sednare än dagen förut Kl. 2 e. m. Enligt underrätteiser från Reval, har finske handelsombudsmannen derstödes, hofrådet G. F. von Böningh aflidit i en ålder af 76 är. Bros