Aftonbladet – 2 juni 1866, sida 3

Jniskor och andra föremål öfverflytta dem I— denna mani finner uti befolkningens dåIliga vanor villiga redskap för sitt förstörelseverk och smittan griper mest dödande oms kring sig der, hvarest den träffar osnyggheten, der den i förhållandena, i luftens beI skaffenbet m. m. möter något som har frändskap med dess egen natur och således underlättar förstörelseoperationen. Verkan liknar den då gnistan tänder krutet. Men kan säga att dessa pester i naturens ekonomi kommit såsom ett straff på osnyggI heten för att med det kraftigaste af alla medel, dödsfaran, tvinga menniskorna till eftertanka och lydnad för naturens lagar. Öfverallt, der osnygghet råder, herrskar sjuklighet, och det är der man riskerar mest af pestsjukdomar. Vill man förekomma verkan, måste man således undanrödja orsaken och detta icke blott då skräcken påkommer utan genom en ständig sorgfällig. hot. Det finnes nemligen en mängd på osundheten inverkande orsaker, som borde observerats redan vid städernas anläggning och qvarterens och husens byggnad, och då detta icke skett, borde myndigheterna åtminstone efter eldsvådor och vid andra gynnande tillfällen bereda möjligheter till införandet af förbättringar i ventilationen, hvilket mycket sällan sker. Försumligheten är ännu mera oursäktlig, då det onda skulle kunna utan synnerligen kännbara uppoffringar, vare sig från det allmännas eller de enskildas sida, aflägsnas. Om man i nästan hvarje hus ställer så till att luftvexling uraktlåtes, så att befolkningen och isynnerhet det späda uppväxande slägtet nästan ständigt lefver 1 skadlig luft; om man samlar och gömmer på orenligheten både i rummen och isynnerhet i köken och på gårdarne, der soplårar hållas sågom ständiga Jluftförderfvare i stället att genom daglig afhemtning förruttnelsen skulle förekommas om orenligheten förvarades i soptunnor, som lätt kunna störtas och hållas rena och täta och hvarigenom också för landtbruket ovärderliga ämnen kunde tillgodogöras: om man icke allmänt begagnartillgängliggjorda desinfektionsämnen för att från förruttnelse förvara det värdefullaste af alla gödningsämnen; om icke åtminstone der vattenlednin finnes, såsom i Stockholm, folket förses me godt dricksvatten då dels antalet brunnar, isynnerhet i vissa stadsdelar, är långtifrån tillräckligt och oftast förderfvss af orenande ämnen och der bland andra platser galutorgen äro utan vattentillgång och massor af landtmän och qvinnor samlas, hvilka icke kunna någon längre stund lemna platsen och således icke ha något att släcka sin törst med och nödgas besöka krogarne ock betala deras sura och obehegliga drycker; om man slutligen icke gör något för att genom öppna platser och trädplanteringar bereda det för menniskans både trefnad och välbefinnande nödvändiga behofvet af luftens förbättrande: om man försummar allt detta, så måste man med bäfvan afbida hemsökelser både af kolera och mycket annat ondt som härflyter från ett sådant sundhetstillstånd, hvilket af dessa försummelser framkallas. Om under vanliga förhållanden predikandet mot dessa och dylika oarter, som vidlåda sambällena, icke gör verkan, enär ovanan och dolskheten ligga såsom en mara på samhällskroppen och hindra all gemensam handling, borde det väl, vid tider då koleran härjar på ställen som äro oss ganska nära, och med hvilka vi under denna del af året stå i lifliga beröringar, vara af mera väckande egenskap. En särskild anledning dertill är att öfverståthällareembetet börjat för det önskliga ändamålet vidtaga några åtgärder, hvilkas verkan, såsom så mycket annat kommunalt, till stor del beror af det nit och cmsorg, hvarmed de enskilda ställa sig en bättre ordning till efterrättelse. Särskildt påminna vi om nödvändigheten och nyttan af att anlita pudrettbolagets medel att befordra sundheten, hvilket visat sig, der det blifvit användt, medföra en väsentlig förbättring. Fråga lärer pu äfven vara om detta bolags operationere utsträckning till andra stadsdelar och det vore klokt att med kraft sätta detta i verket under den konjunktur Beom nu måste tänkas vara för Handen. Särskildt anse vi oss böra påpeka soplårarnes skadlighet och lättheten att ersätta dem genom soptunnor, en eller flera efter behof, och bvardera icke större än att den kan lyftas för att stjelpas på lasset. Utom det att gerom detta utbyte, enligt hvad erfarenheten ovedersägligt gifvit vid handen, snyggheten gör en stor vinst och alls ingen stank behöfver uppstå om daglig tömning sker, går detta renhållningssätt många gånger snabbare än tömningen af en lår, hvars ruttnade och ohyggligt stinkande ämnen måste skofvelvis borttegas. Det är således en ostridig tidsvinst och arbetsbesparing som här uppstår då det blifver ett ögonblicks verk som eljest fordrar 14 eller 19 timmas arbete, under hvilken tid också hela sopkärran — vanligtvis otät — får qvarstå och länge lemnar stank och smuts efter sig å gatan. Amvena hinna i tuvnan icke eller i massa ruttna och dunsterna spridas ej vid den långsamma tömningsoperationen och under hela den långa förvaringstiden på gårdarne. Denna nytta är så tydlig och så lätt att vinna attsoplårarne borde kunna med bästa skäl fullkomligen förbjudas om husegarne icke vilja gifva vika fören vänlig anmaning att bortskaffa dem. B—n.