Aftonbladet – 31 maj 1866, sida 2

Det mest lyckade i denna komedi är otvifvelaktigt sjelfva grundtanken: att dramatiskt uppvisa, huru upplösande och förstörande vår samtids feberaktiga äflan efter guld och det deraf härflytande vansinniga öfverflödet verka på statens kärnpunkt, familjen och familjlifvet. Denna id är lika originel som förträtflig; den är omedelbart gripen ur den oss omgifvande verkligheten, men tillika af en utomordentlig betydenhet och vigt. Men vid detta ämnes dramat ska behandling har författaren icke gått tillväga med det lugn, den mogna öfverläggning som vederbort; och framförallt saknar han den djupare inblick i menniskokarakteren och lifvet, som först skulle kunnat af detta tema skapa ett verk af ingripande kraft och betydelse. Nu har han blott åstadkommit ett ganska underhållande, ganska qvickt, ganska tokroligt stycke, men der handlingen, för öfrigt rätt rörlig, går en smula på slump framåt, och der karaktererna med få undantag äro karrikatyrer, som ingenting bevisa, med hur gladt lynne de än äro tecknade, Mot sjelfva planen kan anmärkas, att den lilla dram, som spelas mellan Marthe, Didier och Clotilde, egentligen utgör en pjes i pjesen, en episod, som med temligen lösa band fästes vid hufvudhandlingen, fast den är ganska väl och pikant genomförd. 1 följd af den något ytliga lifsäskådning, som utmärker Sardou, har ej heller planen i sin helhet en gång, som tillfredsställer, om man skarpare tar den i ögonsigte. Synnerligast synes oss familjens hastiga omvändelse så föga motiverad och så misstänkt, at vi mycket gerna skulle kunna utsträcka Clotildes omdöme om fru Benoiton: ?hon är obotlig?, till hela familjen. Ty några så lätta motgångar, som de hvilka hemsöka Bonoitons, kunna i så beskaffade sinnen blott qvarlemna flyktiga intryck. Dessutom ligger öfver det hela denna egendomliga oro, detta fäktande efter effekter och roligheter, som äfven utgöra ett kännetecken på Sardous arbeten. Man liksom känner, hur författaren med qvantiteten af scener och uppträden söker undanskymma qvaliteten ar hvad åskådaren får till lifs. Styckets svagaste sida är onekligen karastererna, hvilka, såsom vi nyss sade, mestadels äro karrikatyrer, högst gladlynta, men blottade på verkligt innehåll. Sä först och främst gubben Benoiton samt hrr Formichel och son, hvilka skola representera förvärfslystnaden och penningdyrkan i vår tid, men äro så öfverdrifvet tecknade, att de fullkomligt skjuta öfver målet; så äfven flertalet af de öfriga, ända ned till lilla Fanfan, ett enfant terrible? af kuriösaste slag. Marthe och Didier torde vara de mest lyckade bland alla personerna, åtminstone de, hos hvilka mesta natur röjer sig. Ty äfven markis de Champros har flera svaga punkter, och än värre bestäldt är det med denna Clotilde dEvry, som här öfvertagit den roll af ?Ariste?, af moraliserande förevisare och deus ex machina, som sällan saknas i arbetena af den skola, till hvilken Sardou hör. Hon framställer onekligen en hop vackra lärdomar och satser, hållna i en förträfflig ton; hon hjelper visserligen handliogen till rätta till en del, men först då, när villervallan stigit till sin höjd. Förut har hon ej ett ord af varning till Benoitons: hon moraliserar för markis de Cham: roså, allt medan hon sjelf ännu är fången i dårskapen att söka göra upp partier mellan alla möjliga menniskor. Det kan man åtminstone kalla en Ariste, som som hvarken är något klokhets. eller dygdemönster. Vi ha här blott vidrördt några få synpunkter för ett strängare bedömande af stycket, för att åtminstone antyda, huru föga verklig betydelse man fär tillmäta detta Sardous arbete. Dess förtjenster behöfva vi ej utförligt framhålla, då de äro lätt i ögonen fallande och följaktligen genast anslå den större publiken, som säkert lär hålla stycket uppe äfven hos oss. Det vore äfven orättvist att neka, att Familjen Benoiton med alla sina fel är ett underhällande och spirituelt stycke, der qvicka repliker och burleska uppträden atvexla med elegant undervisande framställningar och mera patetiska scener, och intresset hålles vaket från början till slut. Ej ens drag af verklig humor saknas: så är till exempel den aldrig uppträdande fru Benoiton och isynnerhet sluteffekten, hennes förkunnade, men uteblifna ankomst, ett sådant. Om utförandet på vår scen kan endast vara en tanke, att det är utmärkt. Då ingen hufvudperson egentligen finnes. anse vi oss ej ha skäl att särskildt omnämna någou bland de uppträdande, utan lyckönska dem samtligen till den framgång deras spel otvifvelaktigt kommer att bereda stycket och som i högst väsentlig mån just beror deraf. I går gafs för första gången å Södra teatern till förmån för hr Lindström ett sagolustspel med sång i två afdelningar, kalladt Mer än perlor och guld, fri bearbetning af Uller. Stycket utmärkte sig hufvudsakligast genom en ovanligt vårdad och prakt1 Fr oe 2 4 .