Aftonbladet – 30 maj 1866, sida 2

ar ögonblick gick det orakring i hennes ufvud — hon tyckte sig gripen af en hvirfvelvind — hon tyckte att hon följde med jordens dagliga lopp i en lavin af klippor, stenar och träd, utan att kunna röra sig, alldeles som hon vore död. Men detta räckte blott ett ögonblick. I det nästa visste hon hvar hon var, men luften i rummet föreföll henne qväfvande, och nästan omedvetet gick hon till fönstret och öppnade det. Småningom lugnades stormen i hennes inre genom åsynen af det stilla, fredliga landskaet, som låg der, belyst af den nedgående höstsolens bjerta strålar, och som var henne så kärt, så välbekant. Höstblommorna lyste i trädgården, korna lågo i gräset på ängen och njöto en behaglig hvila i afvaktan på mjölkningsstunden, röken steg lätt och tyst upp öfver husen, der man nu som bäst tillredde den tarfliga aftonmåltiden, barnen kommo glada och leende ur skolan — det var en tafla af glad och fridfull natur, och hon... Men just nu hörde hon dörren till förmaket öppnas och steg genljuda i den nedersta trappan. Kunde han hafva gått utan att ens tänka på attsäga henne farväl? Nej, han kunde aldrig, aldrig hafva varit så grym, eldrig hafva glömt stackars lilla Molly, huru lycklig han än måtte vara. Nej, steg och flera talande personers röster hördes ånyo och dörren öppnades och stängdes än en gång. Hon lutade hufvudet mot armarne, som hon stödde på fönsterkarmen, och gret — huru kunde hon misströsta så, huru kunde hon ett ögonblick tro att han skulle resa utan att säga farväl till henne, henne, som hans mor så älskat och som denna moder kallat med hans egen, längesedan döda systers namn! Och då hon påminte sig den hjertliga ömhet mrs Hamley visat henne, gret hon ännu mer vid tanken