Aftonbladet – 30 maj 1866, sida 2

troligen såg han ingen, ej ens Molly vid det öppna fönstret, ty hon hade dragit sig tillbaka, då han såg sig om — hon hade ju ingen rättighet att vänta och längta efter ännu en afskedshelsning. Ingen sådan kom — ännu ett ögonblick — han var borta och år skulle förflyta innan han återkom. Hon stängde fönstret sakta, darranåe i alla leder, och gick in i sitt eget rum, men hon begynte ej att aftaga hatt och ytterkläder förrän hon hörde Cyntias aleg itrappan. Hon gick hastigt fram till spegeln och började lossa hattbanden, men hon drog dem, i brådskan, i knut, så att de ej så lätt kunde lösas upp. Cyntia stannade utanför Mollys dörr, öppnade den litet och sade: Får jag komma in, Molly ?? ?Ja, visst?, svarade Molly, i sitt hjerta önskande att kunna säga ?nej, visst icke? Hon vände sig ej om, utan stod qvar vid spegeln, men Öyntia slog armarna omkring hennes lif och räckte öfver hennes axel fram sitt vackra hufvud för att kyssa systerns kind. Molly kunde ej motstå denna smekande vänlighet. Men ögonblicket förue hade hon sett både sin och Cyntias bild i spegeln -— hon sjelf med bleka kinder, förgräten uppsyn, läpparne svarta af hallomsaften, lockarne orediga, hatten på sned, klädningen sönderrifven — hvilken motsats mot Cyntias blomstrande fägring och prydliga drägt! ?O, det är ju icke underligt! tänkte stackars Molly, i det hon kastade sina armar om Cyntias hals och ett igonbliek mot hennes axel Jutade sitt hufvud — det trötta, välkända hufvudet, som just denna stund behöfde hvila vid ett kärleksrikt hjerta. Men straxt derpå såg hon upp, tog Cyntias händer i sina, och sköt henne undan litet, liksom för att bättre kunna se på henae. (Forts,